Intryck ger avtryck

Så många intryck, så mycket nytt. Det här är min allra första stund för mig själv på nästan en vecka. Och där finns de. Ni ser dem väl? Orden under det här inlägget? Orden som inte är mina, eller som jag i alla fall inte kan minnas har skrivits. Jag känner mig rädd, ledsen, upprörd. Inte så ensam längre. Men jag vill känna mig ensam. Jag vill vara själv i mitt huvud. Nej, det vill jag inte. Jag vill... Jag vet inte vad jag vill. Jag kan inte lita på vad jag själv vill längre.
Jag vill kunna njuta av den här upplevelsen, resan, besöket. Den främmande miljön och språket. Jag vill kunna känna att det ger något, men allt känns så meningslöst. Så tomt.
Jag försökte radera inlägget, men jag klarade inte av det. Jag borde ändra adress igen, men jag vet inte om det spelar någon roll.

Kanske borde jag helt enkelt sluta att skriva.
Innan jag blir helt ifrån mig.

I mitt huvud

Jag förstår att det har blivit svårare nu, och jag förstår att bandet kanske har brutits. Men även om bandet brutits så är det bara jag i ditt huvud, det är bara jag som du behöver höra iallafall. Glöm inte bort att du är älskad.

Erkännande

Och jag får erkänna att min första impuls när jag steg ut ur butiken var att rymma. Att strunta i rosor och allt annat och rymma direkt till J igen. Att låta honom trösta mig. Att låta blodet vagga mig till sömns och få mig att glömma allt det som skaver och gör ont.
Min första impuls.
Men jag kunde inte göra det. Jag gick mekaniskt till den väntande bilen. Det gjorde för ont inuti för att jag ens skulle orka vika av från den uttänkta rutten tillbaka till Frun. Jag kände mig så avskuren. Så iskall kring hjärtat. För vad kan ha förorsakat detta? Vad kan ha vänt C bort från mig så komplett? Inte så att han var otrevlig, nej, det var han inte. Men han var en främling. Känslokall. Som om han inte brydde sig alls. Som om jag var ingen. Är jag ingen? Har jag alltid varit ingen? Nej. Jag kan inte ha inbillat mig. Jag kan ha inbillat mig många saker, men inte värmen. Inte kyssen. Inte de ord som sagts och som aldrig kommer att glömmas.

Var det jag som drev bort honom slutgiltigt?
Var det för att jag var svag, svag, svag och följde blodets kall?
Det är den enda förklaring jag kan se.

Och jag skall tillbringa resten av evigheten med att bli värd värme i hans blick igen.

Låt mig berätta om kärlek

Vid Gud, jag har insett vad kärlek är och jag har insett det när det är för sent, eller är det kanske på grund av att det är för sent som insikten kom? Kärlek är inte denna yra, denna hetta, detta begär som fördunklar mitt sinne och går över alla gränser för den jag är. Kärlek är inte skräcken och hjärtklappningen och åtrån jag känner varje dag och som rinner genom mina ådror och sätter eld på dem.

Kärlek är C.
Och jag har förlorat honom.

Jag behöver Doktorn

Det är så mycket som händer och jag har insett sanningen: Jag behöver honom. Jag behöver Doktorn. Jag behöver hans röst, hans ord, hans tankar, hans stöd, hans tröst, hans värme, hans metoder, hans kyla, hans order, hans bevakande, hans närvaro, hans terapi. Jag behöver hans terapi. Jag behöver hans hjälp. Hjälp. Jag behöver hjälp. Jag behöver Doktorn.

Bibehållet

Jag förstår inte. Jag förstår inte hur det kunde bli så här. Hon sade att bandet skulle brytas, men varför känns ingenting annorlunda? Jag märker inte hur något avtagit, jag märker bara hur jag får tvinga mig själv att stanna här, att inte ge mig av, att inte sakna så mycket att jag går sönder ännu mer.
För jag skakar och drömmer och gråter och skär. Jag längtar så mycket att jag inte vet åt vilket håll jag borde vända mig eller vad jag skall säga. Jag får lektioner och läxor och saker att göra, men ingenting, ingenting överskuggar hur mycket jag längtar. Hur mycket jag skulle kunna ge just nu bara för att möta J igen. "Det tar tid" sade hon, men hur mycket tid? Vad är tid? Jag vet inte. Jag orkar inte med det här. Separationen leder till en ångest tusenfalt värre än någon annan separationsångest. Inte ens när mitt eget barn togs från mig kände jag en saknad som den här.
Och samtidigt, samtidigt är jag rädd. Jag var rädd för honom innan och jag är rädd för honom igen. Det är för mycket. Det är en för häftig eld. En sådan som rasar och förtär, inte den varma glöd jag längtat efter. Det är ett sådant vansinne i uttrycken, men samtidigt vill jag välkomna det. Och fly. Jag har redan flytt och det är mitt fel om någonting händer honom. Mitt fel om han gör någonting fel eller dumt. Mitt fel. Mitt fel. Mitt fel. För han säger att det är han och jag, men han ser min rädsla som ett svek. Jag är så fel person i alla situationer. Jag är fel för honom. Jag är fel för mig. Jag saknar honom. Vi är rätt. Jag står inte ut med det här längre.

Allt som håller mig kvar här är min egen rädsla och för att jag blev ombedd. Han var här. Så nära, så nära. Han sade att jag är stark. Han sade att han inte vill att jag skall återvända. Han sade ord som jag inte vågar tolka, för att jag är så rädd för vad de kanske övertolkar. Det är en så annorlunda värme. Solen gentemot helvetet. Men kanske hör jag hemma mer i helvetet än i solljuset.

Men jag minns.

En natt till

Och genom kaoset kom plötsligt ljuset. Jag stannar här. En natt till, en natt till, en natt till. För hans röst håller mig kvar och hans röst lugnar mitt inre.

Måste hem

För jag har gjort mer än vanligt. Djupare. Bredare. Jag känner inte igen mina egna armar, mina egna ben. De är en främlings så röda, så röda. jag kan inte skrika nog. Hem. jag måste hem.

Det kom ett brev

Alla tankar ersätts av hans ansikte, hans röst, hans ord. Han är i mitt huvud, mitt hjärta. Förgänglighet. Minnen är ju bara minnen. Tankar är ju bara tankar. Känslor är ju bara känslor. Blod är tjockare än vatten. Jag orkar inte mer nu. Orkar inte med mitt vackra fängelse. Orkar inte leva utan J. Det är inte meningen att det skall vara så här. Det är meningen att det skall vara vi. Varför har jag försökt kämpa mot det? Har jag försökt kämpa mot det? Jag vet inte längre. Saker blir suddiga och svåra att minnas. Jag har svårt att minnas mig själv eller vad som hänt eller vad som händer just nu i detta ögonblick. För jag saknar honom. Jag saknar honom mer än jag tror att jag saknat någon förut. Jag vet inte vad jag skall ta mig till, för jag slits sönder inuti. Men här finns den ju, kärleken som jag längtat efter och i hemlighet drömt om i så många, många år. Den har ett annat ansikte och ett annat namn, men den känns så rätt. Och jag har gjort fel. Jag valde fel som flydde hit. Han har lovat att beskydda mig. Han skulle beskydda mig. Solen? Vad är solen mot den här tärande, förtärande saknaden? Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag är så rädd att jag gjort något fel, jag måste ha gjort något fel för varför skulle jag annars lida så här? Plågas så här? Varför försöker alla hålla oss isär? Jag förstår inga underliggande motiv, men jag önskar att jag gjorde det. Blodet. Jag behöver blodet. På alla nivåer. Måste skada, skära, hugga. Måste skära bort allt som gör ont. Måste bort. Måste hem. Måste se honom igen.

29 november

Trots allt som hänt och händer. Trots blodet och bilderna och huvudet och sinnena och visionerna och allt som rasar och ramlar och vänder sig. Trots allt det är jag lycklig.

...

Jag valde fel. Jag kommer dö. Jag valde fel. Jag kommer dö. Jag valde fel. Jag kommer dö. Jag valde fel.

Att gå dit

I morgon kväll är det dags igen. Möte. Jag vet inte om jag vågar gå dit. Jag vet inte hur jag skall bete mig. Tänk om han är där. Tänk om han inte är där. Jag har inte fått något svar på mitt brev. Inte ett enda livstecken. Kanske har han tröttnat på mig. Förmodligen är det så. Jag klandrar honom inte, även om det gör ont att tänka på. Om han är där, kommer jag ens att våga hälsa? Ja, jag tror det. Av någon anledning tycks det inte lika svårt när det gäller honom. Mer naturligt. Men jag vet inte. Kanske stör jag. Ja, förmodligen stör jag. Jag vet inte vad jag skall ta mig till egentligen.

Kanske är det helt enkelt bara bäst om jag inte går dit alls.

Men J. bestämmer. Om han vill dit så följer jag med, antar jag. I alla fall om han ber mig.

Ljud från badrummet

Jag kan inte förstå att han gör så här, varför han gör så här? Jag kan inte förstå varför eller vad som är meningen eller hur jag skall göra eller vad jag skall tänka eller hur jag borde reagera. Jag kunde inte hålla i geväret. Det stank av ondska och jag var tvungen att placera det långt, långt borta från mig. Nu hörs ljud. Ljud från alla låsta dörrar här i lägenheten. Det kväver mig. Jag måste ut. Jag klarar inte av det här. Jag vet inte varför saker inte bara kan få bero, men det tycks omöjligt. Jag vet inte vad jag skall ta mig till längre, för jag kan inte lämna honom ensam heller. Kan inte bara ge mig av. Vem är jag om jag är ensam igen? Jag är ingen utan andra. Jag klarar inte av det här. Jag klarar inte av mitt liv. Jag klarar inte av min död. Jag klarar inte av någonting.

Jag hade en dröm

Jag hade en dröm i dag. En dröm så olik alla andra drömmar. Jag drömde om dig. Jag drömde om solskenet. Jag drömde om saker vi aldrig gjorde, saker vi aldrig sade. Och trots att jag vet att det bara var en dröm så kändes den verkligare än det liv jag både levde och aldrig levde.

Din blick var varm, så olik den blick som ser på mig varje dag. En blick som passade där i solskenet.

Drömmen fick mig att minnas vad jag aldrig kunnat glömma.
Och du sa en gång att du tror på mig.
Jag svarade inte då, men det jag ville säga var:
Jag tror på dig också.
Jag har aldrig egentligen trott på någon annan.

Brev

Och jag har skrivit brev. Två brev. Båda viktiga på sina sätt. Det ena av breven gör mig dock rädd bara jag tänker på det. Begår jag ett misstag? Var det ett förhastat beslut? Jag vet inte.

Nätterna förflyter, går in i varandra. En långpromenad vid havet förde mig och J. närmare varandra, tror jag. Det känns så i alla fall. Jag har börjat ana att det finns mer under ytan än vad jag först trodde, vilket gör att jag bannar mig själv något. Alla författare torde veta att första intryck bara är första intryck och att alla är mer komplexa än vad de först verkar vara. Verkligheten är inte beständig, så varför skulle de som lever i den vara det?

Och jag har inte fått svar på något brev, på gott och ont. Det kanske är lika bra. Jag kanske bara borde fokusera på hur saker är i stället för att försöka ändra något. Kanske borde försöka glömma.

Men jag kan inte glömma. Hur skall man kunna glömma lycka?
Hur kan man vilja?

Så orättvist av mig

Det förra inlägget var orättvist skrivet av mig. Det är klart att det här inte är helvetet. Visserligen finns drömmarna och visserligen är mörkret allkvävande, men samtidigt så finns han där. Han behöver inte förstå mig för att vara ljuset i mörkret. Allt är annorlunda nu. Det är annorlunda att bo här, att vara nära honom, att få se honom varje natt så fort jag vaknar. Det lindrar. Det är en lisa för själen. Kanske gör jag något rätt nu också, för han har blivit mildare. Vänligare. Nästan... nästan som om han faktiskt bryr sig. Kanske är det fabricerat, kanske är det på riktigt. Jag vågar inte gissa.
Jag kan bara säga att just nu, i natt, så är allt... bra?

Drömmarna försvinner inte

Nu upplever jag det varje dag bakom stängda ögonblock. Jag känner tvånget, ordern, blickarna, gråten. Marias händer var så mjuka, hennes blick var så skrämd. Det var mitt fel. Jag gjorde att allt blev värre. Jag bröt mot Doktorns regler. Jag förstörde allt. Jag är en hemsk person, en horribel person som över huvud taget inte ens förtjänar att vara vid liv. Kanske är det var som har hänt mig? Är det här - frånvaron av mina egna andetag - en förbannelse? Ett straff för vad jag gjort och vem jag varit? Är det här helvetet?

Blod är liv

Han förstår mig inte. Han försöker hindra mig. Hur kan han förstå? Jag måste göra det. Jag måste ha smärtan där som en ständig påminnelse om att jag är vid liv. Utan den... jag vet inte. Jag lyckades några nätter utan, men det var för att jag var uppfylld till bredden av en långt ljuvare känsla.
Nu behöver jag det. Det är min drog. Den enda del av terapin som någonsin fungerat.
När man upplevt smärta så länge så blir det till en normalitet. Utan smärtan blir man någon annan. Just nu kan jag inte vara någon annan än jag själv. Just nu klarar jag det inte. Kanske klarar jag det aldrig igen.

Bara en persons ord har fått smärtan att upphöra utan repressalier, men det känns som länge sedan nu.

Jag bor inte längre

Jag bor inte längre, jag bara existerar. J finns igen. J behöver mig. Jag skriver det här när jag är hemma för att snabbt plocka ihop lite tillhörigheter i en väska och sedan låsa dörren bakom mig.

För J behöver mig. Någon behöver mig faktiskt.

1 november

Jag borde aldrig ha gått dit. Jag borde aldrig ha lämnat lägenheten. Jag borde aldrig, men jag gjorde det. Nu vet jag saker. Saker jag inte vill veta. Jag har ord jag inte vill skriva eller yttra. Jag vet inte vad jag skall ta mig till härnäst. Monster finns alltid närmare än man tror.

Det är märkligt hur tomma lokaler fulla med folk kan vara. Din ickenärvaro var större än alla andras närvaro. Din ickenärvaro var större än alla andras frånvaro också, inkluderat J - och det trots att Js frånvaro bränner ärr inombords.
Och jag vågar inte störa dig igen. Jag vågar inte skriva till dig, styra mina steg åt ditt håll. Du har sagt att jag aldrig stör, men jag tror inte på det. Jag vet att jag bara är i vägen, att jag är ingenting, att jag bara krånglar till ditt liv. Allas liv jag råkar vidröra.
Och jag saknar dig,
precis som jag alltid saknat dig.

Redskap

Jag har förstått nu. Jag har sett hur det hänger samman, trådarna som håller samman min värld och mitt jag. Jag förstår nu. Min uppgift är att finna J. Min uppgift är att vara honom till lags så gott jag kan. Det är det enda sätt som gör att mitt liv kan få någon sorts mening, så länge jag orkar klamra mig fast vid det.
För sådana som jag har ingen plats i världen. Sådana som jag hör inte hemma här, eller någonstans. Sådana som jag finns bara till för andra - om man har turen att finna någon som man kan vara till nytta för. Utan det så är sådana som jag ingenting.
För ensam är inte stark, inte om man är jag. Ensam är ingenting. Skapa ett eget liv? Stå på egna ben? Vilken idiot jag var. Om jag bara kan finna ut var J är så skall jag göra mitt bästa för att stanna hos honom tills mina nätter är räknade.

För det är allt som borde spela någon roll. Jag har sårat honom för mycket. Jag förstår det nu. Jag ser mina fel så tydligt.

För vissa av oss är bara redskap.

Ingen mening

Det är ingen mening med det här livet. Jag vet inte hur länge jag orkar stanna kvar, men jag vet inte om jag har mod nog att gå heller. Det känns som kramper i själen. Har jag ens någon själ kvar? Jag vet inte, men jag vet att vad som än händer efter detta så måste det vara bättre. Jag vet vad jag har... noll och intet. Jag har inte kommit någonstans, lärt mig något, klarat någonting. Jag är ingenting. Jag måste komma bort.

Varför?

Varför gjorde han så mot mig? Jag litade på honom. Jag litar på honom. Nej, jag litade på honom. Han har hjälpt mig så mycket. Räddat mig. Ställt upp för mig. Men varför gjorde han så? Varför en bomb? Vad har jag gjort för att förtjäna det? Någonting måste jag ha gjort, men jag förstår inte. Jag kan inte förstå. Han svarar inte när jag skriver till honom. Har inte svarat på länge nu. Jag vet inte vad jag skall göra eller vad jag skall tro.
Det måste vara mitt eget fel. Han försöker lära mig en läxa av något slag, men jag förstår inte vad jag borde lära mig av det här. Jag förstår inte.

Ett mardrömsminne eller en minnesmardröm

När jag vaknade kom jag ihåg Maria. Jag hade glömt henne, förträngt henne, raderat minnet ur min hjärnbalk. Eller jag trodde det.
Nu minns jag allt med bedövande tydlighet.
Jag minns vad jag var tvungen att göra.
Jag minns Doktorn.
Jag minns hur allt kändes.
Jag minns smaker, lukter, ljud.

Jag vill inte minnas, men jag minns.

Krävande ensamhet

Jag vet inte om jag någonsin upplevt en ensamhet som den här, en isolation som denna. Jag är van vid att känna mig ensam bland andra, men att känna mig ensam själv... Klockan tickar. Tiden går långsamt, den släpar sig framåt. Det är ett kvävande, uppslukande, krävande mörker som omsluter mig och allt jag är.
Han svarar inte längre. Kanske gjorde jag något fel. Förmodligen gjorde jag något fel. Jag fortsätter att skicka meddelanden, men vill inte störa.
Jag klarar knappt av att gå ut över huvud taget, för även om lägenheten känns kvävande och klaustrofobisk så är det värre där ute. Det är som att jag är fången i mitt eget huvud, men omvärlden påverkar självklart också.

Åh, vad jag saknar. Saknar honom. Saknar C. Saknar Simon. Saknar... så många. Så mycket. Mig själv.
Jag vet inte hur länge jag står ut med den här ensamheten. Blodet är mitt enda sällskap. Detta förbannade, förbannade blod.

Räddare i nöden

Det blev en så märklig natt. Så fel. Så rätt. Så många intryck. Jag är osäker på vad som egentligen hände under en stor del av tiden, men jag minns det som spelar någon roll.

Hur kunde jag någonsin tvivla på J? Visst, vi har olika syn på saker, men det handlar ju mer om mina tillkortakommanden och mina mänskliga värdegrunder som jag inte tycks kunna bli av med än att han, per definition, faktiskt gör något fel. Det handlar också om att göra rätt för sig. Jag förstår inte riktigt hur det jag gjorde kunde uppväga hans ekonomiska förlust som är jag, men det finns säkert någon förklaring jag inte ser.

Just nu är jag så glad att han finns. Att han fanns för mig när jag behövde honom. Att han tog hand om mig när... Nej, jag vill inte skriva om detaljerna. De är oviktiga ändå.

Fyra nätter

Nu har fyra nätter passerat. Jag märker ett småleende i mitt ansikte ibland och vet inte hur det kom dit.

Nätterna förflyter långsamt, detaljerat. Jag pysslar om de växter jag skaffat och fått, skriver på mina noveller och ordnar i lägenheten. Den har snabbt blivit mitt hem, någonstans att faktiskt leva. Det känns så ovant.

Ibland kryper det fortfarande under huden. Ibland känner jag fortfarande Doktorns ögon i nacken, men för det mesta är det nästan som om jag skulle ha kunnat andas.

Två nätter

Två nätter utan blodvite. Två nätter utan bandage. Två nätter utan att bryta ytan. De första två nätterna på över fyrtio år.

Gömmer

Så mycket på en gång. Så mycket som händer. Min bil, som jag skrev om. Den finns inte mer. Ett starkt ljussken, en knall, sedan fanns den inte mer. Jag vågade inte stanna kvar där. Jag vågade inte gå tillbaka in i lägenheten. Någon blev skadad. Det kändes som mitt fel. Mitt fel. Jag borde ha förstått. Jag borde ha insett. Jag borde ha vetat. Jag trodde inte jag spelade så stor roll att någon skulle ödsla explosiva medel på mig. Det var förmodligen bara en tillfällighet. Ja, en tillfällighet. Det måste ha varit det. Jag är inte viktig.

Jag sökte C, men han stod inte att finna, så J blev min trygga hamn, så vitt en hamn hos en frände kan vara trygg. Det kunde vara värre. Det hände något där, men jag vill inte sätta det på pränt. Jag gav mig av därifrån när jag kunde, men jag kommer att återvända igen och igen.

Sedan samtalet. Reell trygghet. Sådan jag inte upplevt på så många, många år (om någonsin). Doften av mylla. Hans händer. Värme. Närhet. Avslöjande. Insikt.
Ja, insikt.
Jag önskar att jag kunde sätta mig och skriva ned allt ord för ord. Jag önskar att jag kunde ha stannat där. Jag önskar jag hade någon att tala med om saken, men jag gömmer i stället allt djupt i mitt hjärta.

En bil

Allt går så fort. Min hemstad, med ett hem. Mitt eget liv. En egen bil. Det känns förunderligt.

Hemma

Jag vågade. Det gör ont, men jag vågade. Jag klarar det. Jag kan ordna allt på annat vis. Jag behöver inte bo där. Saker kommer att rätta till sig med tiden, bara jag gör som jag tror (vet?) att jag borde.

Och jag försöker inbilla mig själv att jag gör det här för hans skull, men så är det inte, inte bara i alla fall. Jag gör det här för min skull och min allena. I utsträckning kanske det blir för hans skull också, jag vet inte. Men jag gör så här för att jag faktiskt vill. Efter djuplodande rannsakning så vill jag.

Lägenheten börjar ta form. Bli ett hem. Det känns främmande och märkligt. Faktum är att det kändes märkligt att flytta hem till Simon och allt märkligare att flytta ihop med Axel för så många år sedan, men detta är något helt annat. Min lägenhet. Mitt... hem?

Bekännelse

Inte ens här, inte ens i mina egna tankar vågar jag sätta ord på vad jag känner, vad som får mitt hjärta att understundom vakna till liv och slå ett par slag.

Det enda jag kan säga är att det finns företeelser även i vår värld som inte ens blodet kan förändra.

Jag har förstått det till sist.

4 oktober

Jag vet inte vad jag skall ta mig till. Jag försökte ordna allt, men jag tror att allt bara blev värre. Jag har fått ett val. Ett ödesdigert val. Ett val jag inte vet om jag mäktar med att göra.

Å ena sidan ensamheten som river och sliter. Längtan efter J. Den där önskan om att få vara hans igen. Å andra sidan vet jag att det är blodet, men det gör inte känslorna mindre verkliga. Mindre påtagliga. Inte ett vitten. Jag vill bara att allt skall vara bra igen.

(När har det någonsin varit bra?)

Beslutsångesten sliter i mig. För det finns en tredje sida.

Mörker

Mörkret är så mycket mer påtagligt nu. Ensamheten kväver mig, kräver sin tull. Jag är rädd. Det känns som om han är nära, som om Han är nära, som om Doktorn står precis utanför fönstret och stirrar på mig. Jag har inte ordnat någonting, får sova i badrummet i natt. Så rädd. Sitter där nu. Hanterar det på det enda sätt jag känner till, det enda sätt jag kan föreställa mig. Jag vet att jag inte borde. Jag vet att jag borde. Jag vet inte längre någonting. Jag är så vilse. Jag är så ensam. Jag är så rädd.

Försoning

Så sitter jag här till sist, i en naken lägenhet på en hård säng. Mitt allra första egna boende. Någonsin. Jag vet inte hur jag borde reagera. Det känns som om jag skulle behöva någon form av manual för det. Först gick jag bara runt, runt i rummen och såg mig omkring. Försökte förstå. Förstå att det här är mitt hem.
Det är så svårt.

Har försökt tala med J, men han vill inte prata med mig. Det gör mig så ont att jag tvingades göra så här mot honom. Jag hoppas att han förstår att jag inte hade något val och att jag kommer att utföra vad han än önskar för att gottgöra för den här händelseutvecklingen. Jag vet inte vad jag gjort fel, men någonting måste jag ha gjort fel, därav detta straff, denna plåga. Måste sona det på något sätt.

Bredvid mig på sängen ligger min lilla väska med mina kläder och få personliga tillhörigheter. Det känns märkligt att se den här. Det känns märkligt att vara här.

Jag önskar... Jag vet inte.
Jag vet bara att jag måste sona mina brott, vilka de än må vara.
Jag måste lista ut ett sätt.

Hjärtslag

Ibland slår mitt hjärta fast jag inte har bett det att slå. Det börjar helt plötsligt, som av gammal vana, att slå där inne i bröstkorgen, och det är som att ovanan gör att det gör ont. Kroppen protesterar. Jag trycker händerna hårt hårt mot slagen, men de fortsätter ändå att bulta. Kanske inbillar jag mig bara, jag vet inte, men jag hör och känner det så tydligt. Det är fel på mig. Det är något allvarligt fel på mig.

Jag vill inte längre dricka. När han bjuder vill jag inte och vill ingenting hellre i världen. Någonting skorrar så fel. Mitt hjärta slår så hårt, som om det försökte slå sönder mig inifrån. Som om det försöker döda mig.

Jag skulle inte klandra det.

Vems fel var det att han dog?

Den frågan
"Vems fel var det att han dog?"
ställde Doktorn
när jag på knä
fick skrubba trägolvet i köket
rent från Simons blod

"Vems fel var det att han dog?"

Och jag vet
att felet var mitt
och mitt allena

Jag borde aldrig
ha börjat känna något
från första början

Nära

Jag känner att Doktorn är nära nu. Hur nära vet jag inte, men ibland är det nästan som om jag kan känna hans blickar i nacken.

Anförvant

Jag önskar att jag hade någon att anförtro mig åt. Någon som kunde få höra alla ord som trängs inuti mig. Någon som kunde förstå mig. Kanske skulle det kunna lindra allt något.

För det är för många tankar nu. För många intryck. För mycket rädsla. För mycket saknad.

Det känns som om någonting kommer att hända. Lugnet före stormen. Jag är rädd. Jag vet inte om jag kan hantera mer nu. Hur jag skall hantera mer. Jag är inte kapabel nog. Jag är så liten inuti. För svag, för svag.

Och jag försöker att vara J. behjälplig, men jag vet inte om det räcker, om det duger. Jag borde inte längta någon annanstans nu. Jag borde bara vara här. Finnas till hands. Jag borde bara vilja det.

Men jag kan inte låta bli att vilja något mer. Något helt annat.

Förlåt

Jag borde inte ha gjort så mot dig. Det var inte meningen. Förlåt.

Tillbaka

Nu är han tillbaka. Han ligger så stilla på min säng. Utan att andas. Jag vet inte vad jag borde göra.

Försvunnen

Han har varit försvunnen. Så länge. Men han måste komma tillbaka. Måste. Jag vet inte vad annars jag skall göra.





Jag känner inte igen mig själv. Det måste vara någonting som har hänt. Någonting som jag borde veta. Kanske någonting jag redan vet. Inga mer livstecken från Doktorn. Ibland känns det som om jag inte finns längre. Som om omvärlden inte finns. Som om det bara är jag kvar.

Ibland försöker jag minnas C.s ansikte, men det är så svårt. Om jag inte försöker finns det alltid där någonstans, men om jag verkligen försöker måla upp dragen för min inre syn så faller de samman.

Jag måste skriva ett brev.

Och nu

När telefonsamtalet kom. När frågorna ställdes. När möjligheten uppenbarade sig. Jag kunde inte lämna J. Jag vet inte ens vad jag vill längre. Där fanns den, räddningen, så nära inom räckhåll, men jag kunde inte sträcka mig efter den. Jag ville inte, ville jag? Jag vet inte.
Någonting är så fatalt annorlunda. Hans tänder mot min hud. Det förändrade någonting inuti mig. Jag tror jag tappade en bit av mig själv, av min själ? Någonting jag inte tror jag får tillbaka. Någonting brast inom mig.
Kanske var jag själlös från första början. Första andetaget. Sista andetaget.
Allt jag vet är att jag vill vara där han är. Att jag vill vara honom till lags. Att jag vill framleva mina nätter hos honom. Att jag vill stanna här. Att jag vill dö. Att jag är mer rädd för honom än jag varit för någon annan individ.

För Doktorn. Doktorn är som Doktorn är. Jag vet vad han vill. Jag har vant mig, lärt mig någonting på vägen.
Men J, nej aldrig skulle Doktorn sänka sig till denna plumpa förnedring.
Men
nej
nej
nej
vad skriver jag? J vill mig bara väl. J är fantastisk.









Det är mig det är fel på.

Förändringar

Jag tror inte
att allt var som det skulle
med den munfullen

Någonting har ändrats
en allt mer lysande stjärna
i hans vanvettsblick

Tid

Hur kan tiden
sluta passera
i ett andetag
som inte utförs?

För du var du
allt jag minns
och mitt hjärta
slog igen
två slag
och sedan intet mer

Samtal

Är träd verkligen visa?
Han tror det.
Och jag tror på honom.

Längtan

Längtan efter döden
leder ibland till fel sorts död.

Minnen formar oss

Ibland när Han dragit repet genom huden och predikat en hel natt
tar Han mitt blodiga blåslagna ansikte
mellan sina handskbeklädda händer.

Så varsamt.

Sedan blickar han in i mina rödsprängda ögon
där tårar fläckat synen
och säger:

"Luana, du har aldrig varit vackrare än nu."
Sedan krossar han mitt huvud mot betongväggen.

20 September

Om rädsla och ångest hade kunnat döda mig så hade jag varit död. Nu är jag glad att jag inte är det. Varför gör J så här? Det kan väl inte gagna honom personligen? Jag förstår inte. Hur han inte håller tand för tunga, menande blickar. Hans ögon. Han äcklar mig nu nästan lika mycket som jag äcklar mig själv. Kanske förstår han bara inte, för han försöker ju hjälpa mig. Har ju hjälpt mig. Varit vänlig mot mig. Aldrig elak. Aldrig någonsin höjt sin röst. Mina tankar och känslor är orättvisa, men ändå.

C hjälpte mig att se. Han öppnade mina ögon och nu försöker jag ta ett steg på egna ben. Egna väggar, eget tak, en egen plats att bo på. Bara en tid till så kommer jag att kunna börja ta itu med mitt liv på riktigt. Kanske våga styra mina nätter på egen hand?

Fast Doktorn är tillbaka.
Hittar han mig är det över.

Inte tänka på det nu. Tänka framåt. Vara tacksam över den hjälp och den omtanke jag fått. Den som inte ger mig ångest så svår att jag inte vet åt vilket håll jag skall vända mig. Snart måste jag prata med J om saken, men han måste ju förstå. Det här var ju ändå bara en tillfällig lösning.

Orden försvinner

Orden försvinner, stockar sig i halsen. Jag kan inte se någon i ögonen, inte tala. Orden vill inte komma ut. Jag har gjort min plikt. J. är så vänlig, så vänlig. Han verkar nöjd med mig. Då har jag gjort någonting rätt i alla fall. Att det känns fel beror bara på mig, bara på den jag är och hur jag är och att jag inte fungerar rätt. Jag behöver hjälp. Någon som kan reda ut alla dess trassliga tankar - som ett oupprepigt garnnystan. Någon som om inte annat bara kan ta en sax och klippa sönder hela nystanet.
Minnena dyker upp hela tiden nu när de är så färska. Jag vet inte vad jag skall ta mig till eller var jag skall vända mig. Jag äcklar mig. Behovet att duscha föresvävar mig vara en kliché, men det gör det inte mindre verkligt. Helst skulle jag vilja bada i rengöringsmedel. Dricka det. Låta det fräta. Äta. Göra mig ren. Ta bort allt det här. Doktorn. Doktorn kanske skulle kunna hjälpa mig. Skulle han ha varit stolt? Jag vet inte. Det känns som om jag inte vet någonting längre och det gör mig så rädd.
Händer. Tungor. Kroppar. Jag mår illa. Det är bara inbillning. Jag är död. Jag kan inte må illa. När jag gråter kommer bara blod. Det är inte på riktigt, bara ett bländverk. Jag mår så illa. Jag mår så dåligt. Jag känner mig sjuk. Sjuk. Det är mitt eget fel. Jag måste sluta bete mig så här. J. försökte bara göra mitt liv bättre. En praktisk lösning på ett problem. En frände som hjälper en frände. Ingenting mer än så. Ett samarbete. Jag måste släppa det. Släppa det. Jag vågar inte. Jag mår så illa. Jag är så rädd. Jag kan aldrig någonsin känna mig ren igen. Hel igen. Väggarna är så nära hela tiden. Måste de vara så här nära? Jag vet inte om jag kommer att klara av det här. Om jag andades så skulle jag inte kunna andas nu. Det känns som om det sitter något hårt i bröstkorgen, någon svart och kletigt och tomt och sprucket och det sprider sig. Det sprider sin svärta genom alla vener och alla tankar. Jag är fel. Jag måste bli rädd. Det finns ingen hjälp, ljusning eller räddning. Det finns ingen räddning. Det finns ingenting. Jag önskar att jag också var ingenting.

Jag vet inte

Jag har gått med på det nu. Jag har inte fått några detaljer, men faktum är att jag inte heller vill ha några om jag slipper. Jag är rädd. Jag rabblar "kroppen är stoft" som ett mantra och har lovat mig själv att sköta mig. Lyda. Inte säga mot J.
Snart, snart.

Lukten av blod

Åh, jag vet inte var jag skall börja. Vad jag skall skriva. Jag. Allt är så. Jag vet inte. Han frågade om jag ville ha en TV. En så enkel fråga. Vänligt. Alltid vänligt. Jag. Han. Jag fick en TV. Den luktade fel. Luktade blod. Han berättade, som om det inte var någonting, som om det var helt normalt, att han tagit den. Han hade gått in i någons hem och bara tagit den. När ägaren försökte hindra honom så slog han ned honom. Det var, jag vet inte. Jag är rädd nu. Dörren är inte låst, för det vore inte rätt att låsa en dörr i någon annans hem även om det är mitt rum för tillfället. Men jag skulle vilja låsa dörren. Nu är jag orättvis. Det är mig det är fel på. Allt är stoft. Det borde inte spela någon roll. Jag borde inte bry mig om trivialiteter. Om människor. Doktorn säger det alltid, att jag bryr mig för mycket, känner för mycket, reagerar när jag inte borde. "Agera, inte reagera." brukar han säga, men jag har inte förstått vad det betyder ännu. Jag försöker, men min hjärna vill liksom inte acceptera argumentet. Det är så klart mig det är fel på. Mitt huvud. Mina tankar felkopplas.
Det luktar rent i mitt rum nu. Desinfektionsmedel. TV:n är grundligt rengjord. Den står i ett hörn. Jag kan inte förmå mig till att röra den igen. Den står där och vittnar om min egen otillräcklighet. Mina egna svagheter. Jag måste ju förstå att han bara var vänlig och omtänksam.
Men den luktade blod.

Jag klarade det

Jag var så nervös, men jag klarade det. Jag stakade mig inte, men det var svårt ändå. Oavsett så får jag nu stanna här. Stanna. Ett hem. I alla fall tills Doktorn kommer tillbaka, sedan vet jag inte.

Det kom inte på fråga att jag skulle fortsätta att utnyttja min ledares vänlighet och jag kontaktade J. precis som han hade sagt att jag skulle. I natt flyttade jag in. Det finns inte många möbler här, men jag skall skaffa det väsentligaste under veckan. Jag vet inte varför, men något med J. skrämmer mig, trots att han aldrig är annat än vänlig mot mig. Det är självklart bara mina nerver som spökar igen.

Jonas

Jonas var speciell. Jag tror att många skulle ha tyckt att han inte var mycket att ha alls egentligen, men för mig var han någon. Speciell på fler sätt än de som står i vårdguider. Han gav mig den trygghet jag så väl behövde under en väldigt stormig del av mitt liv. Han sade inte så mycket. Han gjorde inte så mycket heller. Men han fanns alltid där, han var pålitlig. Jag saknar honom.

Vi träffades på ett nattöppet café i Gamla Stan. Varför vi började prata minns jag inte. Det var någonting fånigt, som att jag hade ett likadant halsband som det hans mamma haft. Det är irrelevant. Sedan var vi alltid tillsammans. Han tog inte mina speciella egenskaper som något speciellt. Han var sorten av människa som accepterade, inte som ifrågasatte. Saker var och saker var bra. Jag levde av hans positivitet, av hans levnadsglädje, hans lugn. Den smittade litet. Den gjorde att luften stacks och brändes mindre.

Jag blev lugn. Det var inte bara för vad han rullade i sitt Rizla-papper morgon, middag, kväll. Det var på grund av honom. Hela hans attityd. Han var min klippa. Han lät mig gråta och brydde sig inte om fläckarna ("Vi har en tvättmaskin" konstaterade han och menade vasken. Tvättstugan hade varit under reparation i två år vid det laget.) Han tyckte att jag var någon. Jag betydde någonting. Jag kände för första gången på evigheter ett hopp som spirade.

Men saker får inte vara bra. Inte för sådana som jag.
När skall jag lära mig det?

Låt mig berätta om smärta

Smärta är ingenting. Smärta är en av alla dessa känslor som vi måste lära oss av med. Smärta är ett av de mångtaliga tecken på svaghet som en person kan genomleva. Det är vad han säger. Han säger det ofta. Ibland, när repstumpen sedan länge blivit stel av levrat blod, använder han det nästan som ett mantra. "Smärta, Luana" brukar han säga. "Smärta är bara en känsla. Känslor är ett val. Välj bort känslorna och smärtan försvinner."
Han får det att låta så enkelt. Jag hoppas att det någon gång kommer att vara så enkelt. Men än så länge är jag svag. För svag. För vek. För patetisk. Jag kan inte bli av med alla dessa känslor som surrar likt en bisvärm i min kropp. De är inte på riktigt, intalar jag mig själv, de är bara minnen av känslor. Sådana som oss har inte känslor. Vi känner ingenting. Vi är döda.
Sedan drar han i repet och

6 september 2013

Att anlända till Kalmar efter alla dessa år gav en märklig känsla. Staden hade förändrats, men var densamma. Jag har förändrats, men är också densamma. Gatorna ligger där de alltid har legat, men saker är självklart också annorlunda. Mest annorlunda är den del av staden jag nu tillhör, det skikt som finns under ytan. Den värld som öppnar sig där.

När jag anlände med tåget från Växjö väntade en taxi. Det var märkligt i och med att jag just beställt en, men jag antar att den helt enkelt råkade vara ledig. Fast jag vet inte. Den som körde taxin var nämligen en frände. Någon som redan skulle till samma plats som jag. Jag tror han hette J. men det är svårt för mig att komma ihåg namn. Särskilt med tanke på hur många nya namn som dök upp den kvällen.

Det blev en lång kväll och en ännu längre natt. Jag skall försöka att hålla mig kort. Mina andra fränder verkar... Jag vet inte. Jag tror att jag tycker om min ledare, men jag tycker att han är lite skrämmande också. Han verkar mycket vis och jag är lite rädd att göra bort mig när jag pratar med honom. Sedan har vi E. (tror jag) som verkar plågas av sin omvärld i en känsla som är mig alltför bekant och så B. Fast B. har två andra personer som bor i henne också, men jag tycker om dem alla tre. Det enda som blev lite konstigt med klanen var ett erbjudande jag fick från J. (jag tänker kalla honom det nu oavsett vad han egentligen heter). Å ena sidan är det säkert ett bra erbjudande, å andra sidan gör det att det vänder sig i magen på mig. Doktorn har sagt att vi bara är stoft och att våra kroppar eller fysiska ting inte spelar någon roll, men jag vet inte. Jag har inte nått hans storhet och jag känner fortfarande så många saker. En dag kanske jag också når den formen av avtrubbning. C. sa att avtrubbning inte är något att sträva efter, eftersom känslor och tankar är vad som gör oss till dem vi är. Fast jag vill ju helst slippa vara jag.

C. ja. Det är en historia för sig. Det är så märkligt. Jag kan inte förstå det. Skall jag börja från början?
En gång i tiden fanns det en ung flicka (det var jag) som försökte finna lösningar på personliga problem (det gör jag fortfarande). Hon höll sig ofta undan från hemmet och de plikter som det medförde, men inte av direkt lathet utan för att förskona sina föräldrar från sin närvaro. När de sov utförde hon sina sysslor så mycket hon förmådde.
Hur som helst. I staden där den här flickan bodde fanns det en affär. Det var en fantastisk affär med ett sammelsurium av andliga, påstått magiska och märkliga föremål. Innehavaren till denna butik var C.
Jag var där så ofta, så ofta. Jag var där så ofta jag vågade, men i en ständig skräck av att han skulle tröttna på att jag var där. Ibland köpte jag något av de fina små anteckningsblocken, men i övrigt hade jag ju inte ens pengar att köpa saker där. Jag bara var där. Satt och läste eller skrev och småpratade med C. Det kändes nästan som ett andra hem.
Sedan försvann det, eller jag försvann. Allt gick så fort. Jag blev bortgift med Axel och flyttades till Stockholm och återvände aldrig till Kalmar. Ja, förrän nu då.

Och där var han. Han såg ut precis som förr. Samma ögon, samma hår, samma leende. En annan doft och en något ändrad utstrålning, men det var han, det var så genuint han. Jag vet inte om jag fick en chock, men jag har aldrig tidigare träffat någon ur mitt gamla liv (inte som att jag kände så mycket folk då, men ändå) och definitivt inte så här. Han var en av oss. Ett annat liv, en annan värld och ändå var allt så snarlikt. Tydligen fanns butiken kvar.

Att få prata honom. Det var som någon form av absolution. En respit från ändlösa nätter av svärta. Någon som egentligen inte hade någon som helst anledning att vara vänlig mot mig eller ta sig tid att fråga, prata, vara i närheten. Jag måste erkänna att det gjorde mig lite förvirrad och bragd ur fattningen. Hah. Som om jag någonsin haft någon fattning. Men oavsett. Det gjorde mig gott, tror jag, även fast hans tankar i mångt och mycket tycks gå mot Doktorns. Förståeligt kanske, det verkar som om vi yngre och de som är äldre tänker på helt olika sätt. Som om hjärnan fungerar annorlunda när man vandrat några hundra år på vår jord.

Jag undrar var Doktorn är nu. Jag undrar när han kommer att återvända och om han då kommer att kalla mig tillbaka till Stockholm. Som det är nu hoppas jag inte det. Jag kan fortfarande höra Jonas skrik från köket i vår lilla etta. Hur han först tiggde och bad och sedan bara skrek i ren och oförfalskad skräck. Jag fick inte gå därifrån. Doktorn lyckades inte tvinga mig att titta mer än en stund. Jag klarade inte av det. Självklart innebar det straff, men det var värt det. Värt det för att slippa se vad som ledde till den köttliga massan på golvet som inte längre ens påminde om en människa. Värt det trots allt som hände sedan.

Jag är rädd, rädd för att doktorn skall återvända
och rädd för att han inte gör det.