Det kom ett brev

Alla tankar ersätts av hans ansikte, hans röst, hans ord. Han är i mitt huvud, mitt hjärta. Förgänglighet. Minnen är ju bara minnen. Tankar är ju bara tankar. Känslor är ju bara känslor. Blod är tjockare än vatten. Jag orkar inte mer nu. Orkar inte med mitt vackra fängelse. Orkar inte leva utan J. Det är inte meningen att det skall vara så här. Det är meningen att det skall vara vi. Varför har jag försökt kämpa mot det? Har jag försökt kämpa mot det? Jag vet inte längre. Saker blir suddiga och svåra att minnas. Jag har svårt att minnas mig själv eller vad som hänt eller vad som händer just nu i detta ögonblick. För jag saknar honom. Jag saknar honom mer än jag tror att jag saknat någon förut. Jag vet inte vad jag skall ta mig till, för jag slits sönder inuti. Men här finns den ju, kärleken som jag längtat efter och i hemlighet drömt om i så många, många år. Den har ett annat ansikte och ett annat namn, men den känns så rätt. Och jag har gjort fel. Jag valde fel som flydde hit. Han har lovat att beskydda mig. Han skulle beskydda mig. Solen? Vad är solen mot den här tärande, förtärande saknaden? Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag är så rädd att jag gjort något fel, jag måste ha gjort något fel för varför skulle jag annars lida så här? Plågas så här? Varför försöker alla hålla oss isär? Jag förstår inga underliggande motiv, men jag önskar att jag gjorde det. Blodet. Jag behöver blodet. På alla nivåer. Måste skada, skära, hugga. Måste skära bort allt som gör ont. Måste bort. Måste hem. Måste se honom igen.