Erkännande

Och jag får erkänna att min första impuls när jag steg ut ur butiken var att rymma. Att strunta i rosor och allt annat och rymma direkt till J igen. Att låta honom trösta mig. Att låta blodet vagga mig till sömns och få mig att glömma allt det som skaver och gör ont.
Min första impuls.
Men jag kunde inte göra det. Jag gick mekaniskt till den väntande bilen. Det gjorde för ont inuti för att jag ens skulle orka vika av från den uttänkta rutten tillbaka till Frun. Jag kände mig så avskuren. Så iskall kring hjärtat. För vad kan ha förorsakat detta? Vad kan ha vänt C bort från mig så komplett? Inte så att han var otrevlig, nej, det var han inte. Men han var en främling. Känslokall. Som om han inte brydde sig alls. Som om jag var ingen. Är jag ingen? Har jag alltid varit ingen? Nej. Jag kan inte ha inbillat mig. Jag kan ha inbillat mig många saker, men inte värmen. Inte kyssen. Inte de ord som sagts och som aldrig kommer att glömmas.

Var det jag som drev bort honom slutgiltigt?
Var det för att jag var svag, svag, svag och följde blodets kall?
Det är den enda förklaring jag kan se.

Och jag skall tillbringa resten av evigheten med att bli värd värme i hans blick igen.