Så många intryck, så mycket nytt. Det här är min allra första stund för mig själv på nästan en vecka. Och där finns de. Ni ser dem väl? Orden under det här inlägget? Orden som inte är mina, eller som jag i alla fall inte kan minnas har skrivits. Jag känner mig rädd, ledsen, upprörd. Inte så ensam längre. Men jag vill känna mig ensam. Jag vill vara själv i mitt huvud. Nej, det vill jag inte. Jag vill... Jag vet inte vad jag vill. Jag kan inte lita på vad jag själv vill längre.
Jag vill kunna njuta av den här upplevelsen, resan, besöket. Den främmande miljön och språket. Jag vill kunna känna att det ger något, men allt känns så meningslöst. Så tomt.
Jag försökte radera inlägget, men jag klarade inte av det. Jag borde ändra adress igen, men jag vet inte om det spelar någon roll.
Kanske borde jag helt enkelt sluta att skriva.
Innan jag blir helt ifrån mig.
Jag vill kunna njuta av den här upplevelsen, resan, besöket. Den främmande miljön och språket. Jag vill kunna känna att det ger något, men allt känns så meningslöst. Så tomt.
Jag försökte radera inlägget, men jag klarade inte av det. Jag borde ändra adress igen, men jag vet inte om det spelar någon roll.
Kanske borde jag helt enkelt sluta att skriva.
Innan jag blir helt ifrån mig.
