Orden försvinner, stockar sig i halsen. Jag kan inte se någon i ögonen, inte tala. Orden vill inte komma ut. Jag har gjort min plikt. J. är så vänlig, så vänlig. Han verkar nöjd med mig. Då har jag gjort någonting rätt i alla fall. Att det känns fel beror bara på mig, bara på den jag är och hur jag är och att jag inte fungerar rätt. Jag behöver hjälp. Någon som kan reda ut alla dess trassliga tankar - som ett oupprepigt garnnystan. Någon som om inte annat bara kan ta en sax och klippa sönder hela nystanet.
Minnena dyker upp hela tiden nu när de är så färska. Jag vet inte vad jag skall ta mig till eller var jag skall vända mig. Jag äcklar mig. Behovet att duscha föresvävar mig vara en kliché, men det gör det inte mindre verkligt. Helst skulle jag vilja bada i rengöringsmedel. Dricka det. Låta det fräta. Äta. Göra mig ren. Ta bort allt det här. Doktorn. Doktorn kanske skulle kunna hjälpa mig. Skulle han ha varit stolt? Jag vet inte. Det känns som om jag inte vet någonting längre och det gör mig så rädd.
Händer. Tungor. Kroppar. Jag mår illa. Det är bara inbillning. Jag är död. Jag kan inte må illa. När jag gråter kommer bara blod. Det är inte på riktigt, bara ett bländverk. Jag mår så illa. Jag mår så dåligt. Jag känner mig sjuk. Sjuk. Det är mitt eget fel. Jag måste sluta bete mig så här. J. försökte bara göra mitt liv bättre. En praktisk lösning på ett problem. En frände som hjälper en frände. Ingenting mer än så. Ett samarbete. Jag måste släppa det. Släppa det. Jag vågar inte. Jag mår så illa. Jag är så rädd. Jag kan aldrig någonsin känna mig ren igen. Hel igen. Väggarna är så nära hela tiden. Måste de vara så här nära? Jag vet inte om jag kommer att klara av det här. Om jag andades så skulle jag inte kunna andas nu. Det känns som om det sitter något hårt i bröstkorgen, någon svart och kletigt och tomt och sprucket och det sprider sig. Det sprider sin svärta genom alla vener och alla tankar. Jag är fel. Jag måste bli rädd. Det finns ingen hjälp, ljusning eller räddning. Det finns ingen räddning. Det finns ingenting. Jag önskar att jag också var ingenting.
Minnena dyker upp hela tiden nu när de är så färska. Jag vet inte vad jag skall ta mig till eller var jag skall vända mig. Jag äcklar mig. Behovet att duscha föresvävar mig vara en kliché, men det gör det inte mindre verkligt. Helst skulle jag vilja bada i rengöringsmedel. Dricka det. Låta det fräta. Äta. Göra mig ren. Ta bort allt det här. Doktorn. Doktorn kanske skulle kunna hjälpa mig. Skulle han ha varit stolt? Jag vet inte. Det känns som om jag inte vet någonting längre och det gör mig så rädd.
Händer. Tungor. Kroppar. Jag mår illa. Det är bara inbillning. Jag är död. Jag kan inte må illa. När jag gråter kommer bara blod. Det är inte på riktigt, bara ett bländverk. Jag mår så illa. Jag mår så dåligt. Jag känner mig sjuk. Sjuk. Det är mitt eget fel. Jag måste sluta bete mig så här. J. försökte bara göra mitt liv bättre. En praktisk lösning på ett problem. En frände som hjälper en frände. Ingenting mer än så. Ett samarbete. Jag måste släppa det. Släppa det. Jag vågar inte. Jag mår så illa. Jag är så rädd. Jag kan aldrig någonsin känna mig ren igen. Hel igen. Väggarna är så nära hela tiden. Måste de vara så här nära? Jag vet inte om jag kommer att klara av det här. Om jag andades så skulle jag inte kunna andas nu. Det känns som om det sitter något hårt i bröstkorgen, någon svart och kletigt och tomt och sprucket och det sprider sig. Det sprider sin svärta genom alla vener och alla tankar. Jag är fel. Jag måste bli rädd. Det finns ingen hjälp, ljusning eller räddning. Det finns ingen räddning. Det finns ingenting. Jag önskar att jag också var ingenting.
