Åh, jag vet inte var jag skall börja. Vad jag skall skriva. Jag. Allt är så. Jag vet inte. Han frågade om jag ville ha en TV. En så enkel fråga. Vänligt. Alltid vänligt. Jag. Han. Jag fick en TV. Den luktade fel. Luktade blod. Han berättade, som om det inte var någonting, som om det var helt normalt, att han tagit den. Han hade gått in i någons hem och bara tagit den. När ägaren försökte hindra honom så slog han ned honom. Det var, jag vet inte. Jag är rädd nu. Dörren är inte låst, för det vore inte rätt att låsa en dörr i någon annans hem även om det är mitt rum för tillfället. Men jag skulle vilja låsa dörren. Nu är jag orättvis. Det är mig det är fel på. Allt är stoft. Det borde inte spela någon roll. Jag borde inte bry mig om trivialiteter. Om människor. Doktorn säger det alltid, att jag bryr mig för mycket, känner för mycket, reagerar när jag inte borde. "Agera, inte reagera." brukar han säga, men jag har inte förstått vad det betyder ännu. Jag försöker, men min hjärna vill liksom inte acceptera argumentet. Det är så klart mig det är fel på. Mitt huvud. Mina tankar felkopplas.
Det luktar rent i mitt rum nu. Desinfektionsmedel. TV:n är grundligt rengjord. Den står i ett hörn. Jag kan inte förmå mig till att röra den igen. Den står där och vittnar om min egen otillräcklighet. Mina egna svagheter. Jag måste ju förstå att han bara var vänlig och omtänksam.
Men den luktade blod.
Det luktar rent i mitt rum nu. Desinfektionsmedel. TV:n är grundligt rengjord. Den står i ett hörn. Jag kan inte förmå mig till att röra den igen. Den står där och vittnar om min egen otillräcklighet. Mina egna svagheter. Jag måste ju förstå att han bara var vänlig och omtänksam.
Men den luktade blod.
