Jonas var speciell. Jag tror att många skulle ha tyckt att han inte var mycket att ha alls egentligen, men för mig var han någon. Speciell på fler sätt än de som står i vårdguider. Han gav mig den trygghet jag så väl behövde under en väldigt stormig del av mitt liv. Han sade inte så mycket. Han gjorde inte så mycket heller. Men han fanns alltid där, han var pålitlig. Jag saknar honom.
Vi träffades på ett nattöppet café i Gamla Stan. Varför vi började prata minns jag inte. Det var någonting fånigt, som att jag hade ett likadant halsband som det hans mamma haft. Det är irrelevant. Sedan var vi alltid tillsammans. Han tog inte mina speciella egenskaper som något speciellt. Han var sorten av människa som accepterade, inte som ifrågasatte. Saker var och saker var bra. Jag levde av hans positivitet, av hans levnadsglädje, hans lugn. Den smittade litet. Den gjorde att luften stacks och brändes mindre.
Jag blev lugn. Det var inte bara för vad han rullade i sitt Rizla-papper morgon, middag, kväll. Det var på grund av honom. Hela hans attityd. Han var min klippa. Han lät mig gråta och brydde sig inte om fläckarna ("Vi har en tvättmaskin" konstaterade han och menade vasken. Tvättstugan hade varit under reparation i två år vid det laget.) Han tyckte att jag var någon. Jag betydde någonting. Jag kände för första gången på evigheter ett hopp som spirade.
Men saker får inte vara bra. Inte för sådana som jag.
När skall jag lära mig det?
Vi träffades på ett nattöppet café i Gamla Stan. Varför vi började prata minns jag inte. Det var någonting fånigt, som att jag hade ett likadant halsband som det hans mamma haft. Det är irrelevant. Sedan var vi alltid tillsammans. Han tog inte mina speciella egenskaper som något speciellt. Han var sorten av människa som accepterade, inte som ifrågasatte. Saker var och saker var bra. Jag levde av hans positivitet, av hans levnadsglädje, hans lugn. Den smittade litet. Den gjorde att luften stacks och brändes mindre.
Jag blev lugn. Det var inte bara för vad han rullade i sitt Rizla-papper morgon, middag, kväll. Det var på grund av honom. Hela hans attityd. Han var min klippa. Han lät mig gråta och brydde sig inte om fläckarna ("Vi har en tvättmaskin" konstaterade han och menade vasken. Tvättstugan hade varit under reparation i två år vid det laget.) Han tyckte att jag var någon. Jag betydde någonting. Jag kände för första gången på evigheter ett hopp som spirade.
Men saker får inte vara bra. Inte för sådana som jag.
När skall jag lära mig det?
