Mörkret är så mycket mer påtagligt nu. Ensamheten kväver mig, kräver sin tull. Jag är rädd. Det känns som om han är nära, som om Han är nära, som om Doktorn står precis utanför fönstret och stirrar på mig. Jag har inte ordnat någonting, får sova i badrummet i natt. Så rädd. Sitter där nu. Hanterar det på det enda sätt jag känner till, det enda sätt jag kan föreställa mig. Jag vet att jag inte borde. Jag vet att jag borde. Jag vet inte längre någonting. Jag är så vilse. Jag är så ensam. Jag är så rädd.
