Jag vet inte om jag någonsin upplevt en ensamhet som den här, en isolation som denna. Jag är van vid att känna mig ensam bland andra, men att känna mig ensam själv... Klockan tickar. Tiden går långsamt, den släpar sig framåt. Det är ett kvävande, uppslukande, krävande mörker som omsluter mig och allt jag är.
Han svarar inte längre. Kanske gjorde jag något fel. Förmodligen gjorde jag något fel. Jag fortsätter att skicka meddelanden, men vill inte störa.
Jag klarar knappt av att gå ut över huvud taget, för även om lägenheten känns kvävande och klaustrofobisk så är det värre där ute. Det är som att jag är fången i mitt eget huvud, men omvärlden påverkar självklart också.
Åh, vad jag saknar. Saknar honom. Saknar C. Saknar Simon. Saknar... så många. Så mycket. Mig själv.
Jag vet inte hur länge jag står ut med den här ensamheten. Blodet är mitt enda sällskap. Detta förbannade, förbannade blod.
Han svarar inte längre. Kanske gjorde jag något fel. Förmodligen gjorde jag något fel. Jag fortsätter att skicka meddelanden, men vill inte störa.
Jag klarar knappt av att gå ut över huvud taget, för även om lägenheten känns kvävande och klaustrofobisk så är det värre där ute. Det är som att jag är fången i mitt eget huvud, men omvärlden påverkar självklart också.
Åh, vad jag saknar. Saknar honom. Saknar C. Saknar Simon. Saknar... så många. Så mycket. Mig själv.
Jag vet inte hur länge jag står ut med den här ensamheten. Blodet är mitt enda sällskap. Detta förbannade, förbannade blod.
