Det förra inlägget var orättvist skrivet av mig. Det är klart att det här inte är helvetet. Visserligen finns drömmarna och visserligen är mörkret allkvävande, men samtidigt så finns han där. Han behöver inte förstå mig för att vara ljuset i mörkret. Allt är annorlunda nu. Det är annorlunda att bo här, att vara nära honom, att få se honom varje natt så fort jag vaknar. Det lindrar. Det är en lisa för själen. Kanske gör jag något rätt nu också, för han har blivit mildare. Vänligare. Nästan... nästan som om han faktiskt bryr sig. Kanske är det fabricerat, kanske är det på riktigt. Jag vågar inte gissa.
Jag kan bara säga att just nu, i natt, så är allt... bra?
Jag kan bara säga att just nu, i natt, så är allt... bra?
