Och jag har skrivit brev. Två brev. Båda viktiga på sina sätt. Det ena av breven gör mig dock rädd bara jag tänker på det. Begår jag ett misstag? Var det ett förhastat beslut? Jag vet inte.
Nätterna förflyter, går in i varandra. En långpromenad vid havet förde mig och J. närmare varandra, tror jag. Det känns så i alla fall. Jag har börjat ana att det finns mer under ytan än vad jag först trodde, vilket gör att jag bannar mig själv något. Alla författare torde veta att första intryck bara är första intryck och att alla är mer komplexa än vad de först verkar vara. Verkligheten är inte beständig, så varför skulle de som lever i den vara det?
Och jag har inte fått svar på något brev, på gott och ont. Det kanske är lika bra. Jag kanske bara borde fokusera på hur saker är i stället för att försöka ändra något. Kanske borde försöka glömma.
Men jag kan inte glömma. Hur skall man kunna glömma lycka?
Hur kan man vilja?
Nätterna förflyter, går in i varandra. En långpromenad vid havet förde mig och J. närmare varandra, tror jag. Det känns så i alla fall. Jag har börjat ana att det finns mer under ytan än vad jag först trodde, vilket gör att jag bannar mig själv något. Alla författare torde veta att första intryck bara är första intryck och att alla är mer komplexa än vad de först verkar vara. Verkligheten är inte beständig, så varför skulle de som lever i den vara det?
Och jag har inte fått svar på något brev, på gott och ont. Det kanske är lika bra. Jag kanske bara borde fokusera på hur saker är i stället för att försöka ändra något. Kanske borde försöka glömma.
Men jag kan inte glömma. Hur skall man kunna glömma lycka?
Hur kan man vilja?
