Nu upplever jag det varje dag bakom stängda ögonblock. Jag känner tvånget, ordern, blickarna, gråten. Marias händer var så mjuka, hennes blick var så skrämd. Det var mitt fel. Jag gjorde att allt blev värre. Jag bröt mot Doktorns regler. Jag förstörde allt. Jag är en hemsk person, en horribel person som över huvud taget inte ens förtjänar att vara vid liv. Kanske är det var som har hänt mig? Är det här - frånvaron av mina egna andetag - en förbannelse? Ett straff för vad jag gjort och vem jag varit? Är det här helvetet?
