Jag förstår inte. Jag förstår inte hur det kunde bli så här. Hon sade att bandet skulle brytas, men varför känns ingenting annorlunda? Jag märker inte hur något avtagit, jag märker bara hur jag får tvinga mig själv att stanna här, att inte ge mig av, att inte sakna så mycket att jag går sönder ännu mer.
För jag skakar och drömmer och gråter och skär. Jag längtar så mycket att jag inte vet åt vilket håll jag borde vända mig eller vad jag skall säga. Jag får lektioner och läxor och saker att göra, men ingenting, ingenting överskuggar hur mycket jag längtar. Hur mycket jag skulle kunna ge just nu bara för att möta J igen. "Det tar tid" sade hon, men hur mycket tid? Vad är tid? Jag vet inte. Jag orkar inte med det här. Separationen leder till en ångest tusenfalt värre än någon annan separationsångest. Inte ens när mitt eget barn togs från mig kände jag en saknad som den här.
Och samtidigt, samtidigt är jag rädd. Jag var rädd för honom innan och jag är rädd för honom igen. Det är för mycket. Det är en för häftig eld. En sådan som rasar och förtär, inte den varma glöd jag längtat efter. Det är ett sådant vansinne i uttrycken, men samtidigt vill jag välkomna det. Och fly. Jag har redan flytt och det är mitt fel om någonting händer honom. Mitt fel om han gör någonting fel eller dumt. Mitt fel. Mitt fel. Mitt fel. För han säger att det är han och jag, men han ser min rädsla som ett svek. Jag är så fel person i alla situationer. Jag är fel för honom. Jag är fel för mig. Jag saknar honom. Vi är rätt. Jag står inte ut med det här längre.
Allt som håller mig kvar här är min egen rädsla och för att jag blev ombedd. Han var här. Så nära, så nära. Han sade att jag är stark. Han sade att han inte vill att jag skall återvända. Han sade ord som jag inte vågar tolka, för att jag är så rädd för vad de kanske övertolkar. Det är en så annorlunda värme. Solen gentemot helvetet. Men kanske hör jag hemma mer i helvetet än i solljuset.
Men jag minns.
För jag skakar och drömmer och gråter och skär. Jag längtar så mycket att jag inte vet åt vilket håll jag borde vända mig eller vad jag skall säga. Jag får lektioner och läxor och saker att göra, men ingenting, ingenting överskuggar hur mycket jag längtar. Hur mycket jag skulle kunna ge just nu bara för att möta J igen. "Det tar tid" sade hon, men hur mycket tid? Vad är tid? Jag vet inte. Jag orkar inte med det här. Separationen leder till en ångest tusenfalt värre än någon annan separationsångest. Inte ens när mitt eget barn togs från mig kände jag en saknad som den här.
Och samtidigt, samtidigt är jag rädd. Jag var rädd för honom innan och jag är rädd för honom igen. Det är för mycket. Det är en för häftig eld. En sådan som rasar och förtär, inte den varma glöd jag längtat efter. Det är ett sådant vansinne i uttrycken, men samtidigt vill jag välkomna det. Och fly. Jag har redan flytt och det är mitt fel om någonting händer honom. Mitt fel om han gör någonting fel eller dumt. Mitt fel. Mitt fel. Mitt fel. För han säger att det är han och jag, men han ser min rädsla som ett svek. Jag är så fel person i alla situationer. Jag är fel för honom. Jag är fel för mig. Jag saknar honom. Vi är rätt. Jag står inte ut med det här längre.
Allt som håller mig kvar här är min egen rädsla och för att jag blev ombedd. Han var här. Så nära, så nära. Han sade att jag är stark. Han sade att han inte vill att jag skall återvända. Han sade ord som jag inte vågar tolka, för att jag är så rädd för vad de kanske övertolkar. Det är en så annorlunda värme. Solen gentemot helvetet. Men kanske hör jag hemma mer i helvetet än i solljuset.
Men jag minns.
