29 november

Trots allt som hänt och händer. Trots blodet och bilderna och huvudet och sinnena och visionerna och allt som rasar och ramlar och vänder sig. Trots allt det är jag lycklig.

...

Jag valde fel. Jag kommer dö. Jag valde fel. Jag kommer dö. Jag valde fel. Jag kommer dö. Jag valde fel.

Att gå dit

I morgon kväll är det dags igen. Möte. Jag vet inte om jag vågar gå dit. Jag vet inte hur jag skall bete mig. Tänk om han är där. Tänk om han inte är där. Jag har inte fått något svar på mitt brev. Inte ett enda livstecken. Kanske har han tröttnat på mig. Förmodligen är det så. Jag klandrar honom inte, även om det gör ont att tänka på. Om han är där, kommer jag ens att våga hälsa? Ja, jag tror det. Av någon anledning tycks det inte lika svårt när det gäller honom. Mer naturligt. Men jag vet inte. Kanske stör jag. Ja, förmodligen stör jag. Jag vet inte vad jag skall ta mig till egentligen.

Kanske är det helt enkelt bara bäst om jag inte går dit alls.

Men J. bestämmer. Om han vill dit så följer jag med, antar jag. I alla fall om han ber mig.

Ljud från badrummet

Jag kan inte förstå att han gör så här, varför han gör så här? Jag kan inte förstå varför eller vad som är meningen eller hur jag skall göra eller vad jag skall tänka eller hur jag borde reagera. Jag kunde inte hålla i geväret. Det stank av ondska och jag var tvungen att placera det långt, långt borta från mig. Nu hörs ljud. Ljud från alla låsta dörrar här i lägenheten. Det kväver mig. Jag måste ut. Jag klarar inte av det här. Jag vet inte varför saker inte bara kan få bero, men det tycks omöjligt. Jag vet inte vad jag skall ta mig till längre, för jag kan inte lämna honom ensam heller. Kan inte bara ge mig av. Vem är jag om jag är ensam igen? Jag är ingen utan andra. Jag klarar inte av det här. Jag klarar inte av mitt liv. Jag klarar inte av min död. Jag klarar inte av någonting.

Jag hade en dröm

Jag hade en dröm i dag. En dröm så olik alla andra drömmar. Jag drömde om dig. Jag drömde om solskenet. Jag drömde om saker vi aldrig gjorde, saker vi aldrig sade. Och trots att jag vet att det bara var en dröm så kändes den verkligare än det liv jag både levde och aldrig levde.

Din blick var varm, så olik den blick som ser på mig varje dag. En blick som passade där i solskenet.

Drömmen fick mig att minnas vad jag aldrig kunnat glömma.
Och du sa en gång att du tror på mig.
Jag svarade inte då, men det jag ville säga var:
Jag tror på dig också.
Jag har aldrig egentligen trott på någon annan.

Brev

Och jag har skrivit brev. Två brev. Båda viktiga på sina sätt. Det ena av breven gör mig dock rädd bara jag tänker på det. Begår jag ett misstag? Var det ett förhastat beslut? Jag vet inte.

Nätterna förflyter, går in i varandra. En långpromenad vid havet förde mig och J. närmare varandra, tror jag. Det känns så i alla fall. Jag har börjat ana att det finns mer under ytan än vad jag först trodde, vilket gör att jag bannar mig själv något. Alla författare torde veta att första intryck bara är första intryck och att alla är mer komplexa än vad de först verkar vara. Verkligheten är inte beständig, så varför skulle de som lever i den vara det?

Och jag har inte fått svar på något brev, på gott och ont. Det kanske är lika bra. Jag kanske bara borde fokusera på hur saker är i stället för att försöka ändra något. Kanske borde försöka glömma.

Men jag kan inte glömma. Hur skall man kunna glömma lycka?
Hur kan man vilja?

Så orättvist av mig

Det förra inlägget var orättvist skrivet av mig. Det är klart att det här inte är helvetet. Visserligen finns drömmarna och visserligen är mörkret allkvävande, men samtidigt så finns han där. Han behöver inte förstå mig för att vara ljuset i mörkret. Allt är annorlunda nu. Det är annorlunda att bo här, att vara nära honom, att få se honom varje natt så fort jag vaknar. Det lindrar. Det är en lisa för själen. Kanske gör jag något rätt nu också, för han har blivit mildare. Vänligare. Nästan... nästan som om han faktiskt bryr sig. Kanske är det fabricerat, kanske är det på riktigt. Jag vågar inte gissa.
Jag kan bara säga att just nu, i natt, så är allt... bra?

Drömmarna försvinner inte

Nu upplever jag det varje dag bakom stängda ögonblock. Jag känner tvånget, ordern, blickarna, gråten. Marias händer var så mjuka, hennes blick var så skrämd. Det var mitt fel. Jag gjorde att allt blev värre. Jag bröt mot Doktorns regler. Jag förstörde allt. Jag är en hemsk person, en horribel person som över huvud taget inte ens förtjänar att vara vid liv. Kanske är det var som har hänt mig? Är det här - frånvaron av mina egna andetag - en förbannelse? Ett straff för vad jag gjort och vem jag varit? Är det här helvetet?

Blod är liv

Han förstår mig inte. Han försöker hindra mig. Hur kan han förstå? Jag måste göra det. Jag måste ha smärtan där som en ständig påminnelse om att jag är vid liv. Utan den... jag vet inte. Jag lyckades några nätter utan, men det var för att jag var uppfylld till bredden av en långt ljuvare känsla.
Nu behöver jag det. Det är min drog. Den enda del av terapin som någonsin fungerat.
När man upplevt smärta så länge så blir det till en normalitet. Utan smärtan blir man någon annan. Just nu kan jag inte vara någon annan än jag själv. Just nu klarar jag det inte. Kanske klarar jag det aldrig igen.

Bara en persons ord har fått smärtan att upphöra utan repressalier, men det känns som länge sedan nu.

Jag bor inte längre

Jag bor inte längre, jag bara existerar. J finns igen. J behöver mig. Jag skriver det här när jag är hemma för att snabbt plocka ihop lite tillhörigheter i en väska och sedan låsa dörren bakom mig.

För J behöver mig. Någon behöver mig faktiskt.

1 november

Jag borde aldrig ha gått dit. Jag borde aldrig ha lämnat lägenheten. Jag borde aldrig, men jag gjorde det. Nu vet jag saker. Saker jag inte vill veta. Jag har ord jag inte vill skriva eller yttra. Jag vet inte vad jag skall ta mig till härnäst. Monster finns alltid närmare än man tror.

Det är märkligt hur tomma lokaler fulla med folk kan vara. Din ickenärvaro var större än alla andras närvaro. Din ickenärvaro var större än alla andras frånvaro också, inkluderat J - och det trots att Js frånvaro bränner ärr inombords.
Och jag vågar inte störa dig igen. Jag vågar inte skriva till dig, styra mina steg åt ditt håll. Du har sagt att jag aldrig stör, men jag tror inte på det. Jag vet att jag bara är i vägen, att jag är ingenting, att jag bara krånglar till ditt liv. Allas liv jag råkar vidröra.
Och jag saknar dig,
precis som jag alltid saknat dig.