Blod är liv

Han förstår mig inte. Han försöker hindra mig. Hur kan han förstå? Jag måste göra det. Jag måste ha smärtan där som en ständig påminnelse om att jag är vid liv. Utan den... jag vet inte. Jag lyckades några nätter utan, men det var för att jag var uppfylld till bredden av en långt ljuvare känsla.
Nu behöver jag det. Det är min drog. Den enda del av terapin som någonsin fungerat.
När man upplevt smärta så länge så blir det till en normalitet. Utan smärtan blir man någon annan. Just nu kan jag inte vara någon annan än jag själv. Just nu klarar jag det inte. Kanske klarar jag det aldrig igen.

Bara en persons ord har fått smärtan att upphöra utan repressalier, men det känns som länge sedan nu.