Intryck ger avtryck

Så många intryck, så mycket nytt. Det här är min allra första stund för mig själv på nästan en vecka. Och där finns de. Ni ser dem väl? Orden under det här inlägget? Orden som inte är mina, eller som jag i alla fall inte kan minnas har skrivits. Jag känner mig rädd, ledsen, upprörd. Inte så ensam längre. Men jag vill känna mig ensam. Jag vill vara själv i mitt huvud. Nej, det vill jag inte. Jag vill... Jag vet inte vad jag vill. Jag kan inte lita på vad jag själv vill längre.
Jag vill kunna njuta av den här upplevelsen, resan, besöket. Den främmande miljön och språket. Jag vill kunna känna att det ger något, men allt känns så meningslöst. Så tomt.
Jag försökte radera inlägget, men jag klarade inte av det. Jag borde ändra adress igen, men jag vet inte om det spelar någon roll.

Kanske borde jag helt enkelt sluta att skriva.
Innan jag blir helt ifrån mig.

I mitt huvud

Jag förstår att det har blivit svårare nu, och jag förstår att bandet kanske har brutits. Men även om bandet brutits så är det bara jag i ditt huvud, det är bara jag som du behöver höra iallafall. Glöm inte bort att du är älskad.

Erkännande

Och jag får erkänna att min första impuls när jag steg ut ur butiken var att rymma. Att strunta i rosor och allt annat och rymma direkt till J igen. Att låta honom trösta mig. Att låta blodet vagga mig till sömns och få mig att glömma allt det som skaver och gör ont.
Min första impuls.
Men jag kunde inte göra det. Jag gick mekaniskt till den väntande bilen. Det gjorde för ont inuti för att jag ens skulle orka vika av från den uttänkta rutten tillbaka till Frun. Jag kände mig så avskuren. Så iskall kring hjärtat. För vad kan ha förorsakat detta? Vad kan ha vänt C bort från mig så komplett? Inte så att han var otrevlig, nej, det var han inte. Men han var en främling. Känslokall. Som om han inte brydde sig alls. Som om jag var ingen. Är jag ingen? Har jag alltid varit ingen? Nej. Jag kan inte ha inbillat mig. Jag kan ha inbillat mig många saker, men inte värmen. Inte kyssen. Inte de ord som sagts och som aldrig kommer att glömmas.

Var det jag som drev bort honom slutgiltigt?
Var det för att jag var svag, svag, svag och följde blodets kall?
Det är den enda förklaring jag kan se.

Och jag skall tillbringa resten av evigheten med att bli värd värme i hans blick igen.

Låt mig berätta om kärlek

Vid Gud, jag har insett vad kärlek är och jag har insett det när det är för sent, eller är det kanske på grund av att det är för sent som insikten kom? Kärlek är inte denna yra, denna hetta, detta begär som fördunklar mitt sinne och går över alla gränser för den jag är. Kärlek är inte skräcken och hjärtklappningen och åtrån jag känner varje dag och som rinner genom mina ådror och sätter eld på dem.

Kärlek är C.
Och jag har förlorat honom.

Jag behöver Doktorn

Det är så mycket som händer och jag har insett sanningen: Jag behöver honom. Jag behöver Doktorn. Jag behöver hans röst, hans ord, hans tankar, hans stöd, hans tröst, hans värme, hans metoder, hans kyla, hans order, hans bevakande, hans närvaro, hans terapi. Jag behöver hans terapi. Jag behöver hans hjälp. Hjälp. Jag behöver hjälp. Jag behöver Doktorn.

Bibehållet

Jag förstår inte. Jag förstår inte hur det kunde bli så här. Hon sade att bandet skulle brytas, men varför känns ingenting annorlunda? Jag märker inte hur något avtagit, jag märker bara hur jag får tvinga mig själv att stanna här, att inte ge mig av, att inte sakna så mycket att jag går sönder ännu mer.
För jag skakar och drömmer och gråter och skär. Jag längtar så mycket att jag inte vet åt vilket håll jag borde vända mig eller vad jag skall säga. Jag får lektioner och läxor och saker att göra, men ingenting, ingenting överskuggar hur mycket jag längtar. Hur mycket jag skulle kunna ge just nu bara för att möta J igen. "Det tar tid" sade hon, men hur mycket tid? Vad är tid? Jag vet inte. Jag orkar inte med det här. Separationen leder till en ångest tusenfalt värre än någon annan separationsångest. Inte ens när mitt eget barn togs från mig kände jag en saknad som den här.
Och samtidigt, samtidigt är jag rädd. Jag var rädd för honom innan och jag är rädd för honom igen. Det är för mycket. Det är en för häftig eld. En sådan som rasar och förtär, inte den varma glöd jag längtat efter. Det är ett sådant vansinne i uttrycken, men samtidigt vill jag välkomna det. Och fly. Jag har redan flytt och det är mitt fel om någonting händer honom. Mitt fel om han gör någonting fel eller dumt. Mitt fel. Mitt fel. Mitt fel. För han säger att det är han och jag, men han ser min rädsla som ett svek. Jag är så fel person i alla situationer. Jag är fel för honom. Jag är fel för mig. Jag saknar honom. Vi är rätt. Jag står inte ut med det här längre.

Allt som håller mig kvar här är min egen rädsla och för att jag blev ombedd. Han var här. Så nära, så nära. Han sade att jag är stark. Han sade att han inte vill att jag skall återvända. Han sade ord som jag inte vågar tolka, för att jag är så rädd för vad de kanske övertolkar. Det är en så annorlunda värme. Solen gentemot helvetet. Men kanske hör jag hemma mer i helvetet än i solljuset.

Men jag minns.

En natt till

Och genom kaoset kom plötsligt ljuset. Jag stannar här. En natt till, en natt till, en natt till. För hans röst håller mig kvar och hans röst lugnar mitt inre.

Måste hem

För jag har gjort mer än vanligt. Djupare. Bredare. Jag känner inte igen mina egna armar, mina egna ben. De är en främlings så röda, så röda. jag kan inte skrika nog. Hem. jag måste hem.

Det kom ett brev

Alla tankar ersätts av hans ansikte, hans röst, hans ord. Han är i mitt huvud, mitt hjärta. Förgänglighet. Minnen är ju bara minnen. Tankar är ju bara tankar. Känslor är ju bara känslor. Blod är tjockare än vatten. Jag orkar inte mer nu. Orkar inte med mitt vackra fängelse. Orkar inte leva utan J. Det är inte meningen att det skall vara så här. Det är meningen att det skall vara vi. Varför har jag försökt kämpa mot det? Har jag försökt kämpa mot det? Jag vet inte längre. Saker blir suddiga och svåra att minnas. Jag har svårt att minnas mig själv eller vad som hänt eller vad som händer just nu i detta ögonblick. För jag saknar honom. Jag saknar honom mer än jag tror att jag saknat någon förut. Jag vet inte vad jag skall ta mig till, för jag slits sönder inuti. Men här finns den ju, kärleken som jag längtat efter och i hemlighet drömt om i så många, många år. Den har ett annat ansikte och ett annat namn, men den känns så rätt. Och jag har gjort fel. Jag valde fel som flydde hit. Han har lovat att beskydda mig. Han skulle beskydda mig. Solen? Vad är solen mot den här tärande, förtärande saknaden? Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag är så rädd att jag gjort något fel, jag måste ha gjort något fel för varför skulle jag annars lida så här? Plågas så här? Varför försöker alla hålla oss isär? Jag förstår inga underliggande motiv, men jag önskar att jag gjorde det. Blodet. Jag behöver blodet. På alla nivåer. Måste skada, skära, hugga. Måste skära bort allt som gör ont. Måste bort. Måste hem. Måste se honom igen.