Redskap

Jag har förstått nu. Jag har sett hur det hänger samman, trådarna som håller samman min värld och mitt jag. Jag förstår nu. Min uppgift är att finna J. Min uppgift är att vara honom till lags så gott jag kan. Det är det enda sätt som gör att mitt liv kan få någon sorts mening, så länge jag orkar klamra mig fast vid det.
För sådana som jag har ingen plats i världen. Sådana som jag hör inte hemma här, eller någonstans. Sådana som jag finns bara till för andra - om man har turen att finna någon som man kan vara till nytta för. Utan det så är sådana som jag ingenting.
För ensam är inte stark, inte om man är jag. Ensam är ingenting. Skapa ett eget liv? Stå på egna ben? Vilken idiot jag var. Om jag bara kan finna ut var J är så skall jag göra mitt bästa för att stanna hos honom tills mina nätter är räknade.

För det är allt som borde spela någon roll. Jag har sårat honom för mycket. Jag förstår det nu. Jag ser mina fel så tydligt.

För vissa av oss är bara redskap.

Ingen mening

Det är ingen mening med det här livet. Jag vet inte hur länge jag orkar stanna kvar, men jag vet inte om jag har mod nog att gå heller. Det känns som kramper i själen. Har jag ens någon själ kvar? Jag vet inte, men jag vet att vad som än händer efter detta så måste det vara bättre. Jag vet vad jag har... noll och intet. Jag har inte kommit någonstans, lärt mig något, klarat någonting. Jag är ingenting. Jag måste komma bort.

Varför?

Varför gjorde han så mot mig? Jag litade på honom. Jag litar på honom. Nej, jag litade på honom. Han har hjälpt mig så mycket. Räddat mig. Ställt upp för mig. Men varför gjorde han så? Varför en bomb? Vad har jag gjort för att förtjäna det? Någonting måste jag ha gjort, men jag förstår inte. Jag kan inte förstå. Han svarar inte när jag skriver till honom. Har inte svarat på länge nu. Jag vet inte vad jag skall göra eller vad jag skall tro.
Det måste vara mitt eget fel. Han försöker lära mig en läxa av något slag, men jag förstår inte vad jag borde lära mig av det här. Jag förstår inte.

Ett mardrömsminne eller en minnesmardröm

När jag vaknade kom jag ihåg Maria. Jag hade glömt henne, förträngt henne, raderat minnet ur min hjärnbalk. Eller jag trodde det.
Nu minns jag allt med bedövande tydlighet.
Jag minns vad jag var tvungen att göra.
Jag minns Doktorn.
Jag minns hur allt kändes.
Jag minns smaker, lukter, ljud.

Jag vill inte minnas, men jag minns.

Krävande ensamhet

Jag vet inte om jag någonsin upplevt en ensamhet som den här, en isolation som denna. Jag är van vid att känna mig ensam bland andra, men att känna mig ensam själv... Klockan tickar. Tiden går långsamt, den släpar sig framåt. Det är ett kvävande, uppslukande, krävande mörker som omsluter mig och allt jag är.
Han svarar inte längre. Kanske gjorde jag något fel. Förmodligen gjorde jag något fel. Jag fortsätter att skicka meddelanden, men vill inte störa.
Jag klarar knappt av att gå ut över huvud taget, för även om lägenheten känns kvävande och klaustrofobisk så är det värre där ute. Det är som att jag är fången i mitt eget huvud, men omvärlden påverkar självklart också.

Åh, vad jag saknar. Saknar honom. Saknar C. Saknar Simon. Saknar... så många. Så mycket. Mig själv.
Jag vet inte hur länge jag står ut med den här ensamheten. Blodet är mitt enda sällskap. Detta förbannade, förbannade blod.

Räddare i nöden

Det blev en så märklig natt. Så fel. Så rätt. Så många intryck. Jag är osäker på vad som egentligen hände under en stor del av tiden, men jag minns det som spelar någon roll.

Hur kunde jag någonsin tvivla på J? Visst, vi har olika syn på saker, men det handlar ju mer om mina tillkortakommanden och mina mänskliga värdegrunder som jag inte tycks kunna bli av med än att han, per definition, faktiskt gör något fel. Det handlar också om att göra rätt för sig. Jag förstår inte riktigt hur det jag gjorde kunde uppväga hans ekonomiska förlust som är jag, men det finns säkert någon förklaring jag inte ser.

Just nu är jag så glad att han finns. Att han fanns för mig när jag behövde honom. Att han tog hand om mig när... Nej, jag vill inte skriva om detaljerna. De är oviktiga ändå.

Fyra nätter

Nu har fyra nätter passerat. Jag märker ett småleende i mitt ansikte ibland och vet inte hur det kom dit.

Nätterna förflyter långsamt, detaljerat. Jag pysslar om de växter jag skaffat och fått, skriver på mina noveller och ordnar i lägenheten. Den har snabbt blivit mitt hem, någonstans att faktiskt leva. Det känns så ovant.

Ibland kryper det fortfarande under huden. Ibland känner jag fortfarande Doktorns ögon i nacken, men för det mesta är det nästan som om jag skulle ha kunnat andas.

Två nätter

Två nätter utan blodvite. Två nätter utan bandage. Två nätter utan att bryta ytan. De första två nätterna på över fyrtio år.

Gömmer

Så mycket på en gång. Så mycket som händer. Min bil, som jag skrev om. Den finns inte mer. Ett starkt ljussken, en knall, sedan fanns den inte mer. Jag vågade inte stanna kvar där. Jag vågade inte gå tillbaka in i lägenheten. Någon blev skadad. Det kändes som mitt fel. Mitt fel. Jag borde ha förstått. Jag borde ha insett. Jag borde ha vetat. Jag trodde inte jag spelade så stor roll att någon skulle ödsla explosiva medel på mig. Det var förmodligen bara en tillfällighet. Ja, en tillfällighet. Det måste ha varit det. Jag är inte viktig.

Jag sökte C, men han stod inte att finna, så J blev min trygga hamn, så vitt en hamn hos en frände kan vara trygg. Det kunde vara värre. Det hände något där, men jag vill inte sätta det på pränt. Jag gav mig av därifrån när jag kunde, men jag kommer att återvända igen och igen.

Sedan samtalet. Reell trygghet. Sådan jag inte upplevt på så många, många år (om någonsin). Doften av mylla. Hans händer. Värme. Närhet. Avslöjande. Insikt.
Ja, insikt.
Jag önskar att jag kunde sätta mig och skriva ned allt ord för ord. Jag önskar att jag kunde ha stannat där. Jag önskar jag hade någon att tala med om saken, men jag gömmer i stället allt djupt i mitt hjärta.

En bil

Allt går så fort. Min hemstad, med ett hem. Mitt eget liv. En egen bil. Det känns förunderligt.

Hemma

Jag vågade. Det gör ont, men jag vågade. Jag klarar det. Jag kan ordna allt på annat vis. Jag behöver inte bo där. Saker kommer att rätta till sig med tiden, bara jag gör som jag tror (vet?) att jag borde.

Och jag försöker inbilla mig själv att jag gör det här för hans skull, men så är det inte, inte bara i alla fall. Jag gör det här för min skull och min allena. I utsträckning kanske det blir för hans skull också, jag vet inte. Men jag gör så här för att jag faktiskt vill. Efter djuplodande rannsakning så vill jag.

Lägenheten börjar ta form. Bli ett hem. Det känns främmande och märkligt. Faktum är att det kändes märkligt att flytta hem till Simon och allt märkligare att flytta ihop med Axel för så många år sedan, men detta är något helt annat. Min lägenhet. Mitt... hem?

Bekännelse

Inte ens här, inte ens i mina egna tankar vågar jag sätta ord på vad jag känner, vad som får mitt hjärta att understundom vakna till liv och slå ett par slag.

Det enda jag kan säga är att det finns företeelser även i vår värld som inte ens blodet kan förändra.

Jag har förstått det till sist.

4 oktober

Jag vet inte vad jag skall ta mig till. Jag försökte ordna allt, men jag tror att allt bara blev värre. Jag har fått ett val. Ett ödesdigert val. Ett val jag inte vet om jag mäktar med att göra.

Å ena sidan ensamheten som river och sliter. Längtan efter J. Den där önskan om att få vara hans igen. Å andra sidan vet jag att det är blodet, men det gör inte känslorna mindre verkliga. Mindre påtagliga. Inte ett vitten. Jag vill bara att allt skall vara bra igen.

(När har det någonsin varit bra?)

Beslutsångesten sliter i mig. För det finns en tredje sida.

Mörker

Mörkret är så mycket mer påtagligt nu. Ensamheten kväver mig, kräver sin tull. Jag är rädd. Det känns som om han är nära, som om Han är nära, som om Doktorn står precis utanför fönstret och stirrar på mig. Jag har inte ordnat någonting, får sova i badrummet i natt. Så rädd. Sitter där nu. Hanterar det på det enda sätt jag känner till, det enda sätt jag kan föreställa mig. Jag vet att jag inte borde. Jag vet att jag borde. Jag vet inte längre någonting. Jag är så vilse. Jag är så ensam. Jag är så rädd.

Försoning

Så sitter jag här till sist, i en naken lägenhet på en hård säng. Mitt allra första egna boende. Någonsin. Jag vet inte hur jag borde reagera. Det känns som om jag skulle behöva någon form av manual för det. Först gick jag bara runt, runt i rummen och såg mig omkring. Försökte förstå. Förstå att det här är mitt hem.
Det är så svårt.

Har försökt tala med J, men han vill inte prata med mig. Det gör mig så ont att jag tvingades göra så här mot honom. Jag hoppas att han förstår att jag inte hade något val och att jag kommer att utföra vad han än önskar för att gottgöra för den här händelseutvecklingen. Jag vet inte vad jag gjort fel, men någonting måste jag ha gjort fel, därav detta straff, denna plåga. Måste sona det på något sätt.

Bredvid mig på sängen ligger min lilla väska med mina kläder och få personliga tillhörigheter. Det känns märkligt att se den här. Det känns märkligt att vara här.

Jag önskar... Jag vet inte.
Jag vet bara att jag måste sona mina brott, vilka de än må vara.
Jag måste lista ut ett sätt.