Om rädsla och ångest hade kunnat döda mig så hade jag varit död. Nu är jag glad att jag inte är det. Varför gör J så här? Det kan väl inte gagna honom personligen? Jag förstår inte. Hur han inte håller tand för tunga, menande blickar. Hans ögon. Han äcklar mig nu nästan lika mycket som jag äcklar mig själv. Kanske förstår han bara inte, för han försöker ju hjälpa mig. Har ju hjälpt mig. Varit vänlig mot mig. Aldrig elak. Aldrig någonsin höjt sin röst. Mina tankar och känslor är orättvisa, men ändå.
C hjälpte mig att se. Han öppnade mina ögon och nu försöker jag ta ett steg på egna ben. Egna väggar, eget tak, en egen plats att bo på. Bara en tid till så kommer jag att kunna börja ta itu med mitt liv på riktigt. Kanske våga styra mina nätter på egen hand?
Fast Doktorn är tillbaka.
Hittar han mig är det över.
Inte tänka på det nu. Tänka framåt. Vara tacksam över den hjälp och den omtanke jag fått. Den som inte ger mig ångest så svår att jag inte vet åt vilket håll jag skall vända mig. Snart måste jag prata med J om saken, men han måste ju förstå. Det här var ju ändå bara en tillfällig lösning.
C hjälpte mig att se. Han öppnade mina ögon och nu försöker jag ta ett steg på egna ben. Egna väggar, eget tak, en egen plats att bo på. Bara en tid till så kommer jag att kunna börja ta itu med mitt liv på riktigt. Kanske våga styra mina nätter på egen hand?
Fast Doktorn är tillbaka.
Hittar han mig är det över.
Inte tänka på det nu. Tänka framåt. Vara tacksam över den hjälp och den omtanke jag fått. Den som inte ger mig ångest så svår att jag inte vet åt vilket håll jag skall vända mig. Snart måste jag prata med J om saken, men han måste ju förstå. Det här var ju ändå bara en tillfällig lösning.
