Att anlända till Kalmar efter alla dessa år gav en märklig känsla. Staden hade förändrats, men var densamma. Jag har förändrats, men är också densamma. Gatorna ligger där de alltid har legat, men saker är självklart också annorlunda. Mest annorlunda är den del av staden jag nu tillhör, det skikt som finns under ytan. Den värld som öppnar sig där.
När jag anlände med tåget från Växjö väntade en taxi. Det var märkligt i och med att jag just beställt en, men jag antar att den helt enkelt råkade vara ledig. Fast jag vet inte. Den som körde taxin var nämligen en frände. Någon som redan skulle till samma plats som jag. Jag tror han hette J. men det är svårt för mig att komma ihåg namn. Särskilt med tanke på hur många nya namn som dök upp den kvällen.
Det blev en lång kväll och en ännu längre natt. Jag skall försöka att hålla mig kort. Mina andra fränder verkar... Jag vet inte. Jag tror att jag tycker om min ledare, men jag tycker att han är lite skrämmande också. Han verkar mycket vis och jag är lite rädd att göra bort mig när jag pratar med honom. Sedan har vi E. (tror jag) som verkar plågas av sin omvärld i en känsla som är mig alltför bekant och så B. Fast B. har två andra personer som bor i henne också, men jag tycker om dem alla tre. Det enda som blev lite konstigt med klanen var ett erbjudande jag fick från J. (jag tänker kalla honom det nu oavsett vad han egentligen heter). Å ena sidan är det säkert ett bra erbjudande, å andra sidan gör det att det vänder sig i magen på mig. Doktorn har sagt att vi bara är stoft och att våra kroppar eller fysiska ting inte spelar någon roll, men jag vet inte. Jag har inte nått hans storhet och jag känner fortfarande så många saker. En dag kanske jag också når den formen av avtrubbning. C. sa att avtrubbning inte är något att sträva efter, eftersom känslor och tankar är vad som gör oss till dem vi är. Fast jag vill ju helst slippa vara jag.
C. ja. Det är en historia för sig. Det är så märkligt. Jag kan inte förstå det. Skall jag börja från början?
En gång i tiden fanns det en ung flicka (det var jag) som försökte finna lösningar på personliga problem (det gör jag fortfarande). Hon höll sig ofta undan från hemmet och de plikter som det medförde, men inte av direkt lathet utan för att förskona sina föräldrar från sin närvaro. När de sov utförde hon sina sysslor så mycket hon förmådde.
Hur som helst. I staden där den här flickan bodde fanns det en affär. Det var en fantastisk affär med ett sammelsurium av andliga, påstått magiska och märkliga föremål. Innehavaren till denna butik var C.
Jag var där så ofta, så ofta. Jag var där så ofta jag vågade, men i en ständig skräck av att han skulle tröttna på att jag var där. Ibland köpte jag något av de fina små anteckningsblocken, men i övrigt hade jag ju inte ens pengar att köpa saker där. Jag bara var där. Satt och läste eller skrev och småpratade med C. Det kändes nästan som ett andra hem.
Sedan försvann det, eller jag försvann. Allt gick så fort. Jag blev bortgift med Axel och flyttades till Stockholm och återvände aldrig till Kalmar. Ja, förrän nu då.
Och där var han. Han såg ut precis som förr. Samma ögon, samma hår, samma leende. En annan doft och en något ändrad utstrålning, men det var han, det var så genuint han. Jag vet inte om jag fick en chock, men jag har aldrig tidigare träffat någon ur mitt gamla liv (inte som att jag kände så mycket folk då, men ändå) och definitivt inte så här. Han var en av oss. Ett annat liv, en annan värld och ändå var allt så snarlikt. Tydligen fanns butiken kvar.
Att få prata honom. Det var som någon form av absolution. En respit från ändlösa nätter av svärta. Någon som egentligen inte hade någon som helst anledning att vara vänlig mot mig eller ta sig tid att fråga, prata, vara i närheten. Jag måste erkänna att det gjorde mig lite förvirrad och bragd ur fattningen. Hah. Som om jag någonsin haft någon fattning. Men oavsett. Det gjorde mig gott, tror jag, även fast hans tankar i mångt och mycket tycks gå mot Doktorns. Förståeligt kanske, det verkar som om vi yngre och de som är äldre tänker på helt olika sätt. Som om hjärnan fungerar annorlunda när man vandrat några hundra år på vår jord.
Jag undrar var Doktorn är nu. Jag undrar när han kommer att återvända och om han då kommer att kalla mig tillbaka till Stockholm. Som det är nu hoppas jag inte det. Jag kan fortfarande höra Jonas skrik från köket i vår lilla etta. Hur han först tiggde och bad och sedan bara skrek i ren och oförfalskad skräck. Jag fick inte gå därifrån. Doktorn lyckades inte tvinga mig att titta mer än en stund. Jag klarade inte av det. Självklart innebar det straff, men det var värt det. Värt det för att slippa se vad som ledde till den köttliga massan på golvet som inte längre ens påminde om en människa. Värt det trots allt som hände sedan.
Jag är rädd, rädd för att doktorn skall återvända
och rädd för att han inte gör det.
