Ja, tiden flyger sannerligen. Jag vet inte längre var nätterna tar vägen, men de försvinner i en allt mer omtumlande fart. Så mycket har hänt, men samtidigt ingenting alls. Jag skriver det här från Js lägenhet där jag allt oftare tycks befinna mig igen. Jag är här. Jag är hemma. Penseln gör mjuka ljud mot duken och pennan raspar mot pappret som spindelben. Ord och bilder. Närhet. Lycka.
Eller är det lycka? Den svarta intighet som är mitt inre hotar ibland att ta över. Jag vet vem jag är, var jag kommer ifrån, vad som fattas mig. Ironiskt. Jag som alltid undrat vad som fattas mig, som vant mig vid att vara trasig, måste nu vänja mig åter en gång.
För jag kan inte göras hel. En sprucken vas som limmats är fortfarande en sprucken vas.
Eller är det lycka? Den svarta intighet som är mitt inre hotar ibland att ta över. Jag vet vem jag är, var jag kommer ifrån, vad som fattas mig. Ironiskt. Jag som alltid undrat vad som fattas mig, som vant mig vid att vara trasig, måste nu vänja mig åter en gång.
För jag kan inte göras hel. En sprucken vas som limmats är fortfarande en sprucken vas.
