((Off: Inlägget är skrivet på italienska och har ingen rubrik.))

Rädslan klöser i mig hela tiden. Kärlek är att ge allt för någon annan, men om man redan har gett allt och ingenting finns kvar, hur älskar man då? Vad finns kvar av mig? Är det ens någonting som spelar någon roll? När jag ser in i hans gröna ögon tycker jag mig ibland kunna ana skuggan av honom där inne, som ett snabbt solstänk i vatten innan det försvinner igen. Innan han försvinner igen. Har jag gjort en fruktansvärd felberäkning? Finns någonting kvar i det där förvandlade skalet? Någonting som har med honom att göra? Går det att rädda eller är det hopplöst förlorat? Finns det ens någonting jag kan göra? Vill jag ens det?

Och samtidigt J. J som hatar och som är svartsjuk och har sitt ägandebehov och som tar sina droger i allt djupare utsträckning. Det är som att bli nedsliten i en malström. Jag tror inte längre att jag kan rädda honom, men det finns ingenting i världen som kommer kunna få mig att sluta försöka.

Nessuno

Anche se mi lacera, posso almeno ancora vedere voi, ha detto che il guscio vuoto. E sto perdendo J partecipavano. Si sta perdendo se stesso e io lo sto perdendo nel processo. E mi sto perdendo me stessa . Chaos è entrato nella fase .

Jag tyckte jag såg

Jag tyckte jag såg någon ur det förflutna i vimlet, men han försvann så fort att det är omöjligt att veta om jag inbillade mig eller inte. Det såg ut som Doktorns hjälpreda, en storvuxen gestalt som för två sekunder injagade fruktan i mig innan jag kom ihåg. Kom ihåg att det inte finns någonting han kan göra mot mig som han inte redan har gjort. Det finns ingenting att vara rädd för. Det finns smärta, men den är välbekant. Skräcken var bara en omedelbar reaktion utan logik och när logiken hann ikapp försvann skräcken.
För jag är död.
Och jag har redan upplevt allt en gång. Jag har upplevt skräck och smärta och plåga och samvetskval och förlusten av älskade gång på gång. Jag har upplevt allt. Att bryta ytan ger inte längre någon lindring, för blodet är mitt. Mitt straff är att fortsätta leva tills Gud beslutar att det är min tid att gå. Det ligger inte i mina händer.

Doktorn har rätt

Acceptans är nyckeln. Det är vad Doktorn brukade säga ibland. Jag har tänkt mycket på hans ord på senaste tiden. Det är som att jag nu, med visst avstånd till dem, kan se dem tydligt för första gången. Smärtan är vad som hela tiden varit problemet. När man väl har vant sig vid smärtan, när man accepterar den som en del av allt, så kan ingenting längre egentligen skada en.

Tempus fugit

Ja, tiden flyger sannerligen. Jag vet inte längre var nätterna tar vägen, men de försvinner i en allt mer omtumlande fart. Så mycket har hänt, men samtidigt ingenting alls. Jag skriver det här från Js lägenhet där jag allt oftare tycks befinna mig igen. Jag är här. Jag är hemma. Penseln gör mjuka ljud mot duken och pennan raspar mot pappret som spindelben. Ord och bilder. Närhet. Lycka.

Eller är det lycka? Den svarta intighet som är mitt inre hotar ibland att ta över. Jag vet vem jag är, var jag kommer ifrån, vad som fattas mig. Ironiskt. Jag som alltid undrat vad som fattas mig, som vant mig vid att vara trasig, måste nu vänja mig åter en gång.

För jag kan inte göras hel. En sprucken vas som limmats är fortfarande en sprucken vas.

Förståelse

Jag har gjort ett val.
För jag måste förstå att C inte är den C som fick mitt hjärta att slå. Den personen dog för många, många år sedan och vad jag nu upplevt var bara ekon av förfluten tid. Minnen vi aldrig fick. Saker vi aldrig upplevde. Känslor som aldrig kom ut i det öppna. Jag inbillade mig så mycket.

För C är död.

Och även om jag alltid kommer att sakna honom som en bit av mig själv så slutar jag härmed att skriva om honom, att prata om honom, att låtsas om hans skals existens. Den gör för ont.

Det är dags att jag öppnar ögonen.

Jag har gjort två val.
Det är J och jag nu. Inga dunkla vrår. Han och jag. För alltid.